En sann vän är dyrbarare, än alla verldens herrligheter. Jcannot och Collin lärde begge att läsa på en och samma tid hos skolmästaren i byn. Jeannot var son af en köpman; Collin deremot hade en hederlig landtbrukare att tacka for sin tillvarelse. Dessa begge gossar älskade hvarandra ämt, och endast då såg man dem rätt förnöjda, när de voro tillsammans ; men när de skulle åtskiljas, så voro de begge så sorgsna, att de utgjöto bittra tårar. Deras skolår voro nästan förflula, då skräddaren en dag kom till unge Jeannot med en sammetsklädning och en guldbroderad väst, jemte ett bref från dess frånvarande fader, på hvars utanskrift stod: till den unge herr von Jcannotiere. Collin beundrade den sköna klädningen och var alldeles icke afundsjuk deröfver ; men Jennnot antog ifrån den tiden en förnäm min, och deröfver blef den gode Collin ledsen. Nu gjorde Jeannot sig ingen möda all lära något, utan tillbragte sin mesta tid vid spegeln, och började anse alla menniskor ringa i jemförelse med sig. Ivilket oforstånd! Någon tid härefter kom en kammartjenare på extrapost med det andra brefvet till den unge herr markis von Jannotiere. Detta bref innehöll en befalining ifrån herr fadren till sin herr son, attkomma till Paris. Jeannot steg i vagnen, under det han med en förnam min räckte den arme Collin handen, liksom om han velat försäkra honom om sin nåd. collin kände sitt Intet — och gret. Jeannot