Helsingborgs-Posten – 14 september 1860, sida 1

Rörande den Danska frägan. Norrköpings-Kuriren innehäller en ganska anmärkningsvärd uppsats, rörande den Danska frågan, insänd af Friherre Carl Raab. Författaren hade ursprungligen insändt uppsatsen till Fedrelandet, men erholl den, efter någon tid, tillbaka med ett artigt svar, deri Red:n säger sig ej kunna låta artikeln inslyta, utan att på det kännbaraste i Danmark skada Skandinavismens sak.? Friherre Raabs uppsats lyder sålunda: Tidningen Fedrelandet, som beskrifver intrycket al vår konungs besök på Kronborgs slott sistl. Juni månad, begagnar detta tillsalle för vissa politiska utgjutelser, hvilka vi anse icke böra passera oanmärkta. Det har nemligen förekommit oss, som skulle, med hanseende till både danska och norska sorhållanden, en viss kyla intradt mellan de skandinaviska folken, som isbelagt de eljest varma skandinaviska sympathierna. Vi skola dock hoppas att det endast år rimfrost, som vid den gryende morgonsolens värma okar alstringskraften och förhöjer naturens prakt. Vi vilja likväl icke för dessa kyliga sorhållanden anklaga de respektive folken, utan fast mer vissa kotterier inom hvardera, som finna sin råkning vid att framkalla nationala fordomar och ensidigheter i tron på anslutningspolitikens omöjlighet, — må vara i all skons välmening, men derför icke mindre oförnuftigt och småsinnade Och hvarför skulle icke ett skandinaviskt förbund mellan dessa trenne intelligenta och fria folk, af en så ofantlig vigt för deras utveckling och bestånd, likaväl och långt förr kunna realiseras än nationaliletssträfvandet öfver allt annorslädes i Europa? Denna fråga kan icko mer än på ett sält besvaras. Den är det redan i de ire folkens inneboende sjelfbevarelse-instinkt. De hinder, som deremot uppresa sig, äro endast tillfälliga. Diplomaliens molsländ är visserligen ganska aktningsbjudande. då man med all visshet kan antaga, all Ryssland icke gerna skulle se en sådan anslutning, men hyad betyder väl diplomatien i våra dagar mot folkens förenade vilja ? Hafva icke folkfriheten och nationaliteten nyss utkåmpat blodiga strider i Italien, der för den menskliga beräkningen väl ingen anslutning synts mojlig mot det mäktiga verldsliga Österrikes och andliga Roms förenade vilja — staten och kyrkan i förening, för förtrycket och ligitimitets-principen? Ilvarje tillfälle som gifves de trenne folken alt ytterligare besvara denna fråga, uppfatta de instinktmessigt, och vänskapens och broderlighetens varma känslor gilsa sig luft i odelad hänförelse vid hvarje beröring folken emellan. Förnämsta hindret mot denna förening är sålunda icke att söka hos folket, utan i de skal, som Fedrelandet icke allenast antyder, men uttalar, då tidningen yttrar: Vi tro, att våra egna statsmans sinnen äro mest vända till hvad som genast för ögonblicket kan vara all göra, på att vinna uppskof och att fiuna utvägar tills vidare; vi tro alt de i allmänhet älska att segla med små segel; att de föredraga att gifva ester så mycket och så länge som möjligt framfor alt sälta sig på en beståmd fot, ifall denna kan synas farlig; vi tro, alt om de än längt for detta sagt sig sjelfva allt det föregående, och om deras tankar och förhoppningar än möjligen kunna gå i någon annan riktning än den angilna, så hafva de likväl hvarken handlat eller tänkt på att handla till verkligt betryggande af vår närmaste framtid.? Ja! sådan är och sådan har Danmarks hittills följda politik varil. Vill danska folket en anslutning till de begge andra skandinaviska folken, då måste Danmarks politik blifva skandinavisk, icke en dansk helstats politik, eller vacklande mellan begge principerna : helslat eller skandinavisk stat, utan i en beståmd och gilven riktning pålitlig, ty det lämpar sig icke vål att anklaga sina naboar för hvad man sjelf felar. Det är i närvarande ogonblick endast och allenast på Danmark, i fråga om dessa angelägenheter de tre folken emellan, som