af hjertat en anslutning med oss andra tvenne, då måste de uppgifva sina tyska provinser. Eller hvad berättigar eljest i närvarande tid en anslutning mellan Skandinaviens folk; om icke nationaliteten? Om ingen annan rältsgrund kan sökas härför; om detta är den princip hvarpå vi fota våra förhoppningar och stödja våra anspråk infor Europa, huru skola vi med sundt fornust kunna understödja de danska stalsmannens pretentioner på tyska nationalitetens inskränkning till förmån för Panmark? Eller med andra ord, med hvad rätt kan Danmark fordra kabinetternas samtycke till en anslutning med Sverige och Norrige på grund af nationaliteten, och på samma gång vilja, i strid med samma åsigt, åt sig bevara Holstein och Lauenburg, eller ens så ensidigt yrka på hela Slesvigs bibehållande ? Sådant förfarande är ju dubbelt spel? Det är att söka sig tvenne utvägar, som åro hvarandra alldeles motsätta. Det ar en macchiavellistisk politik. Men på samma gäng är det det största politiska osorstand, ly synnerligen på den politiska banan måste man veta Hvad mån vill, och vilja hvad man vet. Mäkta icke de danske statsmännen inse, alt till och med slesvigska frågan måste blifva en diplomalisk fråga, och att den kommer efter närvarande tids statsrätt troligen all äfgoras genom omröstning inom Slesvig? Eller hvarför skulle i andra länder och provinser folket tillerkannas fritt val, men icke i Slesvig? Må man anmärka att betryckta nat ionaliteter komma icke alla till rätt i vår tid, ty då borde Österrike falla sönder, England och Ryssland delas; men jemförelsen haltar. Ått stora nationer möjligen kunha undertrycka och qvarhålla de smärre kan man begripa, på samma gång det är alldeles fåfängt för små nationer alt söka undertrycka de stora, som frågan är mellan Danmark och Tyskland. Danske statsmän vilja icke inse detta, och danska folket har icke enstämmigt uttalat sin vilja i denna fråga, och detta är det onda som fräter Danmark och tär på dess lifskrast, som skall blifva Danmarks fall och de öfriga skandinaviska folkens olycka. Ty hvad dem återstår efter en sådan katastrof är endast all kämpa och dö eller lefva inträngda på en udde i det isbelagda norden. Ett kulturfolk, liksom hvarje civiliserad menniska, som icke får luft för sin tanke och verksamhet och tillräcklig vexelverkan med den öfriga civiliserade verlden, tvinar bort. Må man hotrakta de små staternas ode i våra dagar. Det är medvetandet hårom, som förenar de splittrade nationalileterna, ty ett ord medi laget måste hvarje bildad menniska, hvarje pildad nation ega, laget må nu vara kommunen, staten eller staterna, det är menniskans, det är folkets rätt, deras lifsyttring, hvarförutan ingen framtid gifves. De tre folkens svaghet hvar för sig och gent emot Europas stora makter mana derför till ett skandinaviskt forbund. Skandinaviens sanna politik ligger i ett förbund med Tyskland mot Ryssland, mot barbariet och enväldet. Uvad har civilisationen att frukta af Tyskland, hvad kan derifrån hota Skandinavien, blott man en gång gifver rällvisa åt de samma anspråk vi sjelfva bära på läpparne. Och föröfrigt skall hvarken Ryss