Helsingborgs-Posten – 7 september 1860, sida 2

senskaper och konster, hvarför han hade lust och anlag. Hans själsgåfvor voro ingalunda att förakta, och härigenom skilde han sig från alla de föregående vanskapliga medlemmarne af denna slägt, hvilka hade varit till hälften djur och utan intresse för något annat än vällefnad, och de gröfsta sinnliga njutningar. Guillielmo var denne unge mans dopnamn. Han hade ådagalagt som barn en stor lust alt höra sagor, och sednare hänfördes han af utmärkta skalders arbeten; derjemte uppenbarade sig hos honom ett brinnande begär efter allt inom det menskliga vetandels område, som stod i närmare förhållande till andens hemlighetsfulla verld. Såväl naturvetenskaperna som silososlen tycktes han vilja studera blott för att tillfredsställa denna längtan efter klarhet i sill eget och hela menniskoslagtess förhållande till varelsernas upphofsman och dessas eviga framtid. Han hade älven tidigt ådagalagt stora musikaliska anlag, och han spelade violin med sällsynt mästareskap. I sin faders hus hade han redan som barn låtit höra sig vid stora fester och väck: beundran genom behandling af detta instrument; en då hade han alltid varit dold bakom ett förhänge, ty han hade aldrig velat låta någon fremmande se sig. Det porträtt man hade af honom hade blifvit måladt utan hans vetskap af en konstnär, som mast hålta sig dold. De förra vanskapliga telningarne af denna äll hade merändels ansett sig för ytterst välbildade och intagande; denna fåfänga hade i förening med deras inskränkta själsgåfvor och ohyggliga utseende ådragit dem ätlöje, som dock icke kunde kränka deras sjelfbelåtna inbilskhet. Guillielmo hade deremot redan som barn fullt medvetande af sitt vidriga utseende. Han hade aldrig kunnat se sitt ofantliga hufvud och sin puckelryggiga dverggestalt i spegeln utan on djup suck. Det ofrivilliga löje, som hans åsyn framkallade, skar honom djupt i hjertat och fororsade sor någon tid en bitterhet i hans sinne, som dock sedan alldeles utrolades. Han hade af naturen det vekaste och kärleksfullaste sinne, och han gaf sina varma känslor luft, när han trodde sig ensam och obemärkt, men han besvärade ingen med dem och ville ej utsätta sig för åtlöje genom att röja dem. Han kände ej förmås att gå ut och njuta frisk luft oftare än om natten, när det var alldeles mörkt, eller morgon och afton i palatsets omsorgsfullt stängda trädgård, hvarest han ej behöfde frukta att bli sedd af någon menniska. Ilela dagen tillbragte han i sina rum inom riglade dörrar och sysselsatte sig med musik, studier och velenskapliga arbeten samt såg inga andra menniskor än sin åldste lärare och den tjenare, som uppassat honom alltifrån hans barndom; han dolde sig bakom en gardin -för alla andra, till och med för sina lärare. Han hade en afgjord motvilja sor att se sin egen familj och att bli sedd af densamma. Dut tycktes som om han visste eller anade att han var ett ofrivilligt offer för dess herrlighet och glans, och ingen af hans slägtingar hade på minsta sätt deltagit i hans sysselsällningar. Emellertid hade man gjort honom till viljes i allt, och han hade uppvuxit som en slags eremit i sin faders hus, Vid tjugotvå års ålder hade han, enligt sin egen önskan, rest till Paris med den gamle tjenaren och den något besynnerlige, åldrige hosmästaren, som ifrån hans barndom hade varit nästan hans enda sällskap. (Forts.)