Flickan på Lelgoland. (Forts. fr. nr 101.) Hon förmådde icke mera slita sig lös från honom; och Perry måste slutligen sjelf eriura derom, alt det redan var sent, och att han hvarje ögonblick väntade Hiltons älerkomst. — Du har rätt, Frank,.... det är nu tid all skiljas -— sade hon smårtsamt, och med en lidelsefull betoning tillade hon: Hvad är det andå icke for ett forskräckligt, hjertslitande ord : Skiljsmessa för evigt. ... Bakom oss, såsom våterkalleligen förlorad, ligger lifvets njutna lycksalighet såsom ett ögonblick ...men framför oss ensamhetens mörka, iskalla natt, hvilken ingen trostens stjerna ... Ingen vänlig förhoppning förmår genombryta. Gud!... Huru lång måste icke en sådan natt vara för det ensamma hjertat !?... — Åh! ... det skall icke vara sista gången vi se hvarandra — sade Perry. Om du så önskar, skall jag då och då besöka dig. Gifve Gud, att jag kunde åtminstone vara dig en tröstande van, och derigenom afbörda mig en, om än aldrig så liten, skuld till dig. — Nej, Frank, det skulle icke gå an — fortsatte hon bestämdt. Du har nu pligter att uppfylla emot din brud, och du skulle såra henne — åtminstone i hennes ögon — om du handlade så. Jag har ju också redan sagt dig, att jag ej mera behosver någon tröst. Du måste glömma mig, Frank, jag beder dig derom .... och lyckliga glömma också vanligen så lätt. Min varmaste önskan ar nu uppfylld, den nemligen, att ännu en