Helsingborgs-Posten – 27 augusti 1860, sida 3

slädse skyddande omsväfva dig. Iluru uppriktigt önskar jag icke, att du alltid måtte blifva lycklig, och al en annan måtte för dig ersätta all den ömhet och trohet, som jag så gerna skulle egnat dig. Nu först förstår jag dig, Frank. Du hade rätt, min börd och min uppfostran berättigade mig icke, att få se förverkligad den sköna drömmen, att såsom din maka och vid din sida genomvandra lifvet, och jag skulle måhända sjelf ansett mig olycklig och plågad af de formaliteter, som mitt nya stånd hade affordrat mig, på samma gång som mina brister och min okunnighet i det högre sällskapslifvets reglor skulle hafva trottat och förlornat dig, samt slutligen helt och hållet beröfvat mig din kärlek. Jag vet att jag icke hade kunnat motsvara din förväntan och derfore är det bällre både för dig och mig hvad som nu skett. Förut dårade jag mig sjelf och hoppades, att jag skulle vara dig till nöjes, men vid målet för vår lefnad försvinner den, vårt eget värde öfverskattande, fåfängan framför erkännandet af den stora sanningen, huru svaga och obetydliga vi ändå äro, i — Nej, Anty, du skall icke dö — afbröt Perry. Det gilves inga så djupa hjertesår, att icke en gudssruktan så sann och varm, som den du eger, förmår hela dem. IIvad som nu synes dig så oändligt svårt, skall med tiden blifva lattare för dig att bära. Om du tillåter den, som beredt dig detta bekymmer, att gifva dig ett råd, så uppfyll min enda, sista bön, och hängif dig icke motståndslöst ät smärtan, ulan sök att bekämpa henne.... En fast vilja, Anty, förmår all uträtta mycket. Genom böner och föreställningar, dem bekymmer och oro för Anty gaf honom i mun