Flickan på Ielgoland. (Forts. fr. ur 97.) De mörka ögonen sköto hotande blixtar mot Anty, så att denna förskräckt tog några steg tillbaka. Men i samma ögonblick tick hon också mera ljus i saken. Hon kände nu tydligen, all baronessan ville angripa och förödmjuka henne för sin kärlek till Perry, och hon måste derföre för hvad pris som helst försvara denna dyrbara klenod. Hon rätade på sig i hela sin längd och under det hon skarpt fixerade sin fiende, sade hon sakta och med fast ton : Fru Baronessa! ... Ni glömmer hvem och hvar vi är, ... håll upp med edert orättmätiga anfall mot mig! Utan att synas bemärka dessa ord, fortfor baronessan ännu lisligare... Ja, ni älskar capten Perry... jag vet det, och jag vet ännu mera... Ni år nog fräck att under skydd af oskuldens mantel gifva honom hemliga rendez-vous vid Nordspetsen, och... — Fru baronessa!... afbröt Anty, djupt skakad af den stolta damens sårande uttryck ... Hvad berättigar eder till att på ett så afskyvärdt sätt kränka mig, och med hvad rätt vill ni kalla mig till råkenskap för mina känslor och mitt handlingssätt?... Förstår ni icke, att det ej anstår on verldsdame med eder höga bildning att så uppföra sig mot en slackars värnlös flicka, som aldrig på minsta sätt sökt intränga i edert sällskap... i edra intressen, utan hvilken ni sjelf uppsöker endast för att förolämpa. — Hvad som gifver mig rätt, att ställa