bjudningen; tåren, som i baronessans eljest så glädjestrålande ögon var för honom en oförklarlig varseblifning... allt detta sade hono tydligen, att en angelägenhet af utomordentlig vigt måste sysselsätta den sköna baronessan. — Min tillbedda Therese ? — frågade han derföre efter sin första helsning med den honom nyligen beviljade förtrolighet... hvad har då skett, som har kunnat så häftigt skaka eder och pressa tårar ur edra vackra ögon ?... Baronessan teg... men suckade djupt. — Tala, Therese, och lätta derigenom både mitt och ert hjerta, bad Frank otåligt Jag vill hoppas, att det står i min magt alt häfva, eller åtminstone lindra edra bekymmer, då ni låtit den åran komma mig till del, att i elt så svårt ögonblick kalla mig till er sida. — Ack, Frank, ni otacksamme sjelf har beredt mig denna smärta — svarade hon. — Jag? ... huru är det möjligt? —Sitt ned, Frank, och hör lugnt på mig : I det förhållande, i hvilket vi nu begifvit oss, och som vi måhända inom kort ämna att fastare och oupplösligare hopknyta, måste det upprigtigaste och mest hängifna förtroende vara rådande. Perry hade nu gissat, att baronessan på något sätt fålt veia hans bekantskap med Anty. Öödmjukt kysste han den skönas hand och med en ton, som ej ljöd särdeles tillförlitlig, återtog han: Ni anklagar mig hårdt, Therese, och derföre måste också det brott, som ni lägger mig tilllast, vara af svår beskaffenhet. Men innan jag kan försvara mig mot edra svåra beskyllningar, måste jag höra anklagelsepunkterna, hvilka jag ännu ej förmått gissa.