var tillfalligtvis ensam hemma och fördonskull tvungen att vid den sremmandes inträde begifva sig ut i butiken. Då hon nu märkte baronessan von Goetz, hvilken hon genast igenkände, for hon häftigt tillsammans, och hade svår moda att bekämpa det intryck som denna qvinnas oförmodade uppträdande gjorde på henne. Stoltheten kom henne härvid till hjelp, ty hvad som också uppskakade Antys ädla och rena själ var en afgjord ovilja mot baronessan, som med sina trollkonster sökte beröfva henne sin Franks troget älskande hjerta. Efter den öppna förklaring, som hennes älskling vid morgonens möte hade lemnat, och åt hvilken Anty obetingadt skänkte fullt förtroende, hyste hon icke mera någon fruktan för baronessans lismande coquetteri, hvilket numera endast väckte hennes förakt och assky. I sitt rena sjelsmedvelande kände hon sig inför den höga damen fullt genomträngd af den öfvertygelsen, att om än ödet i yttre fördelar åt henne hade inrymt en jemförelsevis låg plats, så öfvertraslade hon dock i hjertats sanna värde och sann qvinlighet sin stolta rival, och förmådde också derföre inför densamma . .. trots öfverraskningens makt... bibehålla sitt lugn och på intet vis känna sig blyg eller nedstämd. Månne samma känsla också genomfor baronessan, då hon, slagen af den unga flickans fasta och klara blick, för ett ögonblick måste sänka sitt stolta ögonpar? Antys ädla, tadellösa skönhet, förklarad genom det talande återskenet af den i hennes hjerta boende sanna och rena qvinligheten, hade genom det uttryck af ljuf melankoli, hvilket de sista dagarnes händelser förorsakat, vunnit ett nytt behag, och baronessan måste inom sig erkänna, att... . äfven