Helsingborgs-Posten – 30 juli 1860, sida 3

Hemmet. Under titeln Menniskan i staden utfom år 1858 i Stods holm en bof, innefattande Atta föredrag hällna i NRavYork 1854 af E H. Ehopin, ur hvilken bot, fom med snillrifhet och djup menniskofännedom bedömer stadolifwet i alla def nyanser, wi ide funna underlåta att meddela följande utdrag rörande Hemmet. Om wi slutligen inom hemmet möta lifwets högsla lycka eller olycka få böra wi ock alla föfa att förwandla ket till det mest inbjudande af alla wifteljeorter. Man bör ej föra dit sitt sämsta utan bästa lynne. Huru måns ga finnes det icke, som dölja sin wrede under dagens lopp ech lössläppa henom når de komma hem! Bättre wore, om de handlade på ett alldeles metsatt fått. Om du må ste wrida dig under metgängarnes gissel och lemna fritt lopp åt bin wrede, få lössläpp ätmimstone dilla lidelser ute i werldens trängsel, der arbetets ansträngningar cd) hård: båndta beröring suart skola hjelpa dig af med dem, eller ber ingen har tid att fråga efter, om du blir af med dem eller icke. Od) låt affärerna stanna awar på den plats, dem tilLPk kommer! Aftryt ej sällskapslifwets trefnad med funderins gar på dem, och släpa ej contorspulpeten med dig in iför: mafet! Hos somliga persener äro affärsomsorger ett slags sinfdem; de fänna aldrig någon trefuad med dem, men funz na ej heller undwara dem. Derigenom femma de möjlic gen I ropet såsem företagsamma och onttröttliga affärs: mån ; men det är fara wärdt, att de förwarfwa sitt rykte genom att förfumma andra och wigtigare ansyräk. Må ej heller den, fom utom hus är en angenäm fåll: ffapemenniffa, i hemmet wisa sig tyst och mirtelög,frås vante fin listigbet och qwickhet för sallskapslifwet, men fina etrefliga egenffaper för hemmet. Bra mycket hättre är då att likna en frön, fom wälfomnas hwar helst han flyter fram, och hwars fälla man alltid är säker om aft finna frisk. Det finnes sannerligen mån, fom endast bestä af skum och gnistor, oc) fom gå och gälla för någet i sällskapslifwet, men bidraga intet till det för lifwet nödwändiga, lwarfös re de och stickas tomma tillbafa. Det är en elycklig gåf: wa, som muntrar werlden utomhus, men kastar endast ffugs gor inem egna dörrar. Men för att gifwa hemmet def råtta behag är det ide neg, att dej medlemmar wisa hbwaraudra en tillbörlifupps märssamhet och wänlighet, utan de böra äfwen föfa inläg: ga en wiss trefnad och emwexling i sjelfwa hwardagslifwet. Det fär ej endast betraktas fom en plats, der man sefwer och äter, utan fåfom en krets, inom hwilken man lefwer vd) njuter utan att ständigt behöfwa lemna det för att söka lifwets njutningar utomhus. Den moderna werle dens sätt att betrafta Hemmet aränfar till den widunderlis gaste galenskap. Man lemnar det nästan hwarje afton för att jaga efter nöjen, eller tillställer man någon storartad fest inom detsamma, liksom man ansäge en hemafton fom ben högsta grad af ledsamhet, ech Söndagen endast fom en dag, egnad ät sömn ech gäfpningar. Hemmets grundide år waraftighet. Kommen blott ihåa, att samhällets fraft eller wanmakt skapas i Hemmet! De stönaste rättigheter, de högsta vlig: ter framstå först deri, oh mi lira äfven der wår förssa bön. — Hemmets inflytande på de många yttringarne af menstlig werksamhet, te må wara af enskild natur eller asimän, är alltför uppenbart att behöfwa förtyr ligas. Allt lif strömmar frän medelpunften utåt; och medborgaren, som arbetar för ordning och sedlighet inom det samfund, hwari han lefwer; menniskowännen, fom under alla förhål: landen har mensklighetens wäl till ögenmärfe; den Chriftz ne, fom arbetar för själens odling och lyftning; alla måfte framför allt föfa finna häfstången för fin werksamhet i hemmens förädling. Betrakta tlott denna instinktens vr: la, som skapar och hänger fast wid hemmet, — en insinkt, som söfer lifwets sannaste lyda inom dess helgade, färlefgs rika område, huru fattigt detta ställe än i andra hånfeenz den må wara; — fom, få länge en man fan falla ett fås dant ställe sitt, låter henom känna, det han är näget. och itt några band och ansspråk fästa honom wid werlden; och å andra sidan, hwilken bitter fattigdom, hwilken ödgs ig ensamhet uttalas ej i det enda ordet — 7Huswill 2