Om sällskapston och fällskapsanda. Författaren of ÅBref tilllalilla fFufin i Poftoch Jnrikes Tidningar gör, efter omta landet af Djurgårdstumultet, följande refleltioner: Sedan denna tilldragelie öfwerallt kring Sweriges lans damären of pressen hwar i fin stad blifwit vå det ffarpas ste kommenterad, gör den uu fin rund kring Gurera och wittnar, på hwad grund den fociala bildningen bland de s. f. bäfttrenklasserna här I landet hwilar. Hus rusälhlsikapston och samhällls an da i sin mån bidraga till mycet mer eller mindre här öfwerklagadt, hö rer fill de anmärkningswärda lyten, fom Ännu från wikins galifwets räa tider awarstå i all fin frassa nafenhet — trots alla wåra uailleurs de Paris? osparda bemödanden att göra yta ech suitt oklanderliga. Kom ifg-tyven är ten rädande suitten, hwarefter menuniskorua, lifnande doc: for, äro sturna efter en od) samma modell. Det må was ra gentilt, men blir gentilt ratt — ech de lägre Flags serne, fom icke wilja få efter vå det gentilas wägnar, utmärfa öfwerdriften med tet farafteristiska m ex fs ligen fuvggt. Lidande om Ån tigande, underfastar fig mången en vå, falsk, själles och defpatisk sällskapston, för att tonen, famratskapet oc) dylikt, det ferdrar. Creme pel sinuas öfverallt från Högdjurskretfen till bendhopen. Nicander säger om wåra fulla bönder på hallstugan: Ofta är jag frestad att taga dem för djur, och jaa wet ej rätt, om jag skall frukta el: ter forakta dem. Stundom tänker jag: Hwad hindrar den besten att genaft flå mig ihjäl? Forständet wisserligen icke. Hör dem under ruset framstöta nagra råa, widriga ljud, utan accent, utan tecten till annat lif an det animaliska; hur manga linier ski jer fig deras ftåndpankt på bindniugend bana fran karaibens eller CfPimarud Ju mer menmiskan, med ialens tellbakasättande, lägger wigt på froppen, desto mer närmar hon sig apan. Harus ning är efwerdrift, fy den grundar sig icte pa en erigmell uppfattning af sitt föremål. Djuren få alla en wiss indi: vidualitet, när de kemma mem ctvilfmationens område. Wis ta djur, t. er. wargar, figrared 3e bror äro hwarandra lika, få wäi till färg, fom ferm, egei skaper och lynne. Men de demesticerade arterne af sanema djurslag: hundar, katter ech ah äkshaer, hajwa hwar cd) en fin bestamta yttre färg, elika egenskarer ech lwvunen. CShils le nu förhållandet med hegdjuret i skapeljen Homo, menniz skan, wara tvärtom 7 Det were bellagsåint, om, under det wilden beholle sitt egendemliga siartyane. laminndsmeami stan alltmer sorlerate det, ju bäare hun stog på emwilgar ticnens trappa. Ware härmed, hur det mill, få är imellertid wisst, att, em man fattar eu blick på sallskapstenen och lifwet Terins ne, finner man en för alla gamensam hallIilampel allt djus rare påtryckas menulskan. Der ar traftat eller muntert, ber lefwes eller, för att nyttja ett vulgart utttyck, man skojar upp fig — alltid efwer leg. Hugalmvånts ningar, heter vet, inga ffelfutugar, du Mall, mur Hal, tries fa, når du är med oss o. s w. Detta Repaude en ferm, detta tet egendemligas utret ande, är en feljd af förta: lets terrorism Tungans strådwalde rigtas bär i Swerige met menniskornas fört art aa, Må, tala ete. Med muhamedanskt tyranni, särdeles bland det wackra för net. har det öfwats, och följden Har blifwit, att magen mer wägar wara fig sjelf. Med kafwande ögen sar hwar på sin granue, ech sä in insinilum. Häraf femmer ecksåa, att berrarne beständigt stå tätt heppackate i en klunga i eaa ändan of rummet. Håraf femmer eckja att damerua sitta bredwid hwarandra, tumma som fiskar, ech rala, fom har te de swäljt hwar sin eltgaffel. Paminner det ide vm ett warkabinst:, eu slasmarknad i Keustantincpel, elier en expesiticus-bazar, fill winuande of sua; reatisatien? Bjur der man folk tilljammans för att salunda såtta dem i fors lägenhet, tytuad och mulenhet? Ett ewig: kringgaende I te gamla spåren utan en flägt of, fuille eller smak? Den wettige fan mål Tämpa håremet; men ensam utträttar ban ingenting, och, skalle nägen råda ur s hentertarn en s ötta rund, Då år fört garmet od) på nyggen fortalet frames me. Derföre gäller det wålja; antingen ajfkläda fin nas tur ech låta hallstämpla sig med präglen af det radande: ffa få wara eller tiaga fig undan från tummetvlatsen. J lkäta fallau fira dimma ech ofunn rga för triumf efwer lildningen och talangen Rähet och ofwersicteri är ett slags kemmumntem, ett feftrretralag, deri ingen får muda och