Helsingborgs-Posten – 6 juli 1860, sida 2

I ce ve ovilkorligen genast måste känna for henne, var ett säkert värn mot hvarje, hennes blygsamhet kränkande, ord. Anty skiljde sig på elt egendomligt sätt från sina fina blonda landsmäninnor genom sitt mörka, nästan svarta, hår, som med sina tjocka flätor bildade en skön ram till hennes täcka ansigte. Genom en sällsam naturens skickelse voro hennes stora, talande ögon af den klaraste blåa färg, och dessa omständigheter sammanlagda, frambragte nästan en oemotståndlig dragningskraft till henne, hvars behag ännu mera stegrades genom det uttryck af mildhet och oskuld, som framlyste ur hennes strålande ögon. Och hvad dessa, ja! hvad hela hennes ansigte syntes förråda, hvad som på ell behagligt sätt omsväfvade hela hennes yttre åskådning, — det bodde verkligen i djupet af hennes rena själ, nemligen: ven hög, fullkomlig qvinlighet, parad med et, för allt salskt sremmande, endast för det rätta och ädla öppet, sinne.? Den allmänt brukliga klädedrägten hade Anty ej kunnat formå sig att aflägga, såsom några andra af öns flickor, för hvilkas ögon de från fasta landet hitforda moderna funnit mera behag. IIon bar alltid den af skarlakansrödt tyg gjorda Payken, en lång vid, med gulgröna sidenband kantad, rock, samt derofvanpå ett lifstycke jemte ett bredt, ända till sasterna räckande, förkläde af ett lalt tyg af någon annan färg; — och i denna täcka nationaldrägt tog sig hennes smidiga, tadellosa figur särdeles väl ut. I samma drägt befann sig ock hennes gent emot sittande väninna, Tina Friedrichs, apothekarens dotter, en blond, älsklig flicka, öfver hvars bleka ansigte, särdeles om hon trodde sig vara obemärkt, understundom lägrade sig ett omisslydeligt uttryck af stilla sorgsenhet. Man kände att en hemlighet, hvilken hon på allt sätt bemödade sig att dölja, tryckte hennes hjerta, och osta nog var det henne ganska svärt, att segrande draga sig ur striden mot sitt eget hjerlas upprörda känslor. Men hvari denna hemlighet bestod, som hade för ungesar ett år sedan åstadkommit en så betydlig förändring hos den eljest så glada och sorgfria flickan, derom hade ingen någon kännedom, ej eus Anty, som i sitt omma deltagande så länge sorgafves sökt blifva upptagen såsom förtrogen i äfven denna sak, som rörde hennes vänninna. Någon antaglig grund till hennes lidande var ej heller så lätt att finna, ty Tina lefde i de lyckligaste samiljforhällanden och blef nästan bortskämd af föräldrarne, som fruktade alt genom motsägelse på något sålt underbläsa hennes sorg. Ons unge män offrade flitigt på hennes skönhets altare, men lika omisskänneliga, som dessa hyllningsofter voro, lika tydiigt och i ögonen fallande var den köld och likgiltighet, hvarmed gudinnan upptog dem, ehuru hon väl någongång tilläl sig ett tvunget skämt och ett leende deröfver. — Din far blir länge ute — sade Tina. Gjortsen, guvernörens sekreterare, var i forbigående uppe hos pappa och omtalade, att de sjelfva ej ännu visste, hvad skeppets ankomst hade att betyda, ty till följe af isståndet var det mera än 4 veckor sedan guvernören hade bref från England. — Ack, Tina, jag kan icke beskrifva för dig, huru orolig jag är, — återtog Auty. En inre aning säger mig, att fremlingarne endast föra olycka till vår fredliga ö. Kanske behöfver fregatten folk, och vill här med våld pressa matroser, hvarom Henrik Heykens, som ofta seglat på England, berättat oss så många förskräckliga saker. Vid dessa ord särgades plotsligt Tinas bleka kinder af en hög rodnad, och, under det hon kastade oroliga blickar på sin väninna, framhviskade hon ett, knappast hörbart: )Gud bevare oss?. Men skyndsamt aterrinnande fallningen erinrade hor derom, att detta missbruk nu var afskafladt i England och ju dessutom aldrig hade sträckt sig till Helgoländarne, som hade sina egna, af engelska kronan, stadfistade privilegier. Det oaktadt hade dock denna, af Anmty blott gissningsvis framkastade, tanke hos henne förorsakat en större oro, än hon hittills känt sedan det fremmande skeppets ankomst. I detta ögonblick kom en ung man med eu väderbitet, öppet och adelt ansigte nedför gatan. Ilans fina sjomansklädning af blatt tyg och den omsorgsfullt knutna ostindiska halsduken lät i honom förmoda en sjöfarare, som icke tillhörde någon al öns små slupar, utan elt större, verldshafvets boljor plojande, skeppMed de orden: — der kommer kusin passen? — hade Anty skyndsamt öppnat fönstret och lillropat den unge mannen ett vänligt God-dag, hvilket han lika hjertligt besvarade, under det han svängde sin blankladers hatt i vädret, och från den höga pannan med afvog hand bortströk sina bruna, för vinden fladdrande, lockar. — Inga goda nyheter, kusin Anty, sade han, under det att förtrytelsen öfver hvad han hade att meddela, och det glada in ryck, som åsynen af den älskliga flickan utöfvade på honom, samtidigt målade sig på hans uttrycksfulla anlete. — Fregatten har trä-tält