ombord, hviika skola uppslås på öfverlandet, och derjemte skola vi ha hit soldater. kngelsmännen skola hit och värfva folk. Jag har sjelf hört detta af Gjörtsen, då han kom från guvernoren. — 0, nej, det kan inte gå an, utropade Anty förskräckt. — Soldater på Heilgoland, som skola plundra och mörda! — Åh, så illa blir det väl ändå inte, Anty, — det behofver du icke frukta .... men jag tycker just icke heller för egen del särdeles mycke om di här historierna, menade Lassen dyster. ... Nu måste jag skynda vidare, och derfore, adieu Anty! — och i bedjande ton tillfogade han sakta :-— Får jag komma tillbaka i afton 2 — Som du vill, kusin, svarare Anty likgiltigt... och under ett vänligt Adieu tillslöt hon fönstret. Lassen Jaspers fortsatte med icke särdeles tillfredsställd mine sin väg, ty den sköna kusinens likgiltighet qvalde och oroade honom, som sedan några år tillbaka börjat sträfva för hennes gunst. Son till en välbehållen Helgoländare, hade nämnde Lassen uppväxt tillsammans med de båda flickor, hvilka vi nyss presenterat för våra läsare, och redan från barndomen hade hans hjerta känt en mäktig dragningskraft till den lilla kusinen, hvilken han föredrog framför alla de andra flickorna, och hon var också den enda, som med sitt milda, älskliga, väsende förmådde beherrska och tygla den ostyrige ynglingens vilda sinne, Redan såsom barn af anhöriga och bekanta undervisad i fiskarens råa och mödosamma handtverk, delade den uppväxande ynglingen sitt tycke mellan sjön, hvars stormar och faror retade och tillfredsställde hans, för äfventyr böjda, sinne — och den unga flickan, hvars alskliga mildhet lugnade hans oroliga hjerta, när han återvände till fadernestranden. Däå gällde alltid hans första besök onkel Hansen, och när han säg huru hjertligt Anty gladde sig öfver de märkvårdiga snåckor och sjoväxter, som han aldrig glömde att hemföra ål henne, då klappade hans hjerta högt af glädje öfver hennes fröjd och vanliga tacksägelser. Då Lassen var 46 år gammal skiljdes han med beklamdt hjerta enligt sin faders vilja från den 13-åriga Anty och sin älskade faderneö, för all på ett llamburgerskepp utveckla sig till fulländad sjoman. Ofta hade han under sin burtovaro skrifvit till Anty, som han aldrig kunde glömma, till hvilken aflägsen verldsdel hans bestämmelse än förde honom, och då han 3 år sednare hemkom, medförde han åt henne många värdefulla minnen från sin resa. ÅÄnty hade under denna tid blifvit annorlunda, än då han lemnade henne, ty den jungfruliga känslan förbjöd henne nu att visa sig lika fri och otvungen i sill umgänge med honom, som han önskade och hade väntat sig. Efter en kort tid, under hvilken han ej vågade tala med henne om sin kärlek, hvilken dock i hans inre brann med en osläcklig låga, gick han åter till sjös, och stolt öfver den ställning han såsom Styrmansmat forvärfvat sig, samt med fast beslut att nu Öppet fria till sin kusin, hade han för ett år sedan åter hemkommit. Lika vänligt som Anty förr hade helsat honom välkommen, lika kallt var hennes beteende nu emot honom, ty af hans trånande blickar och hans halft förstuckna ord hade hon tydligt insett, hvad som försiggick inom honom. Hon kände klart, att hon aldrig kunde älska honom, och med den, Helgoländarne medfödda, afsky för allt hyckleri, höll hon det för det rättaste, all genom sin tydligt i dagen lagda mening, bespara honom ett nedstämmande och afgörande svar. I denna afsigt var hon ofta kall, ja till och med hard mot sin kusin, hvilken hon for öfrigt ganska högt värderade. Lassen å sin sida misstog sig icke öfver Antys känslor för honom, men han hoppades alltjemnt, att tiden skulle åstadkomma en förändring häruti, och han kunde dersore icke, trots sina vanners och slägtingars enträgna böner, vidare förmå sig till att fortsätta sin sjömanna-bana, forr an han fått sitt öde afsjordt. Så hade han redan tillbragt hela sommaren i overksamhet på Helgoland, reste endast med bekanta en och annan gang på fiske, svarmade omkring på sogeljagt och besokte, så ofta tillfalle gals, sin onkel, (som gynnade hans afsigter) utan atlt någonsin af Anty erhalla en vänligare blick eller ett mera hoppgifvande ord. Såsom redan är sagdt, hade Antys synbara likgiltighet, då han sorkunnade henne sitt på aftonen tillernade besök, hos Lassen åstadkommit en stor nedslagenhet, och han kämpade nu med den föresats att äfven å sin sida visa henne samma köld och tillbringa aftonen på ell annat stålle, men det svaga hjertat hotade alltjemat att duka under, och sedan han afslutat några för dagen nödiga göromål och attonen inbröt befann han sig mot sin egen vilja på väg till onkel Hansens hus. — År jag inle ändå en svag stackare, — philosopherade han för sig sjelf, — som icke kan låta bli att springa efter en flicka, som stöter mig från sig och beler mina varmaste känslor ? Skall mig för nya forödmjul sjelf sorger? — och sänkte hufvudet då ha hus, men hans ögon h blickar mot det i ka stret. Han hörde dådd hon skrattade högt, san sin väninna, och hen steg. Ulan att sjelf hade han redan hande maste stiga in. Onkel Hansen, er stark kroppsbyggnad o ansigse, som gaf tydtis ålderdom, satt klädd i det, i midten af rumn en hög stoppad ländst af en lampa de från H mingarne, hvilka reda gamla, emedan poster och hållet uteblifyit. de båda väninnorna s! selsatte sig med handa — — — Advykatjtrid J H. dossdt en medtbroder Per! rofic att bar guwl far. tingea bar jag ej fört o siamliat betjagit mg, et ligen belommit Dem, bn sa, och då fört år van Hunbura fonar en Sfi toalcr picuss. cour; i e billigare)