Helsingborgs-Posten – 2 juli 1860, sida 1

Uter några ord om tilltalsreformen. (ur Pofts Tidningen.) Den råhet od terrorism i sällskapston och amhållganda, fom med skäl öfwerklagas, har utan twifwel djupa rötter redan I uppfostran: nen det är från en mängd förherrskande förhåls landen inom det offentliga och enskilda lifwet de erhålla en ymnig och frodwärtgifwande nås ring. — Wi räkna till ett af desfa förhållans den bristen på ett allmänt tilltalsord. Mit denna brist år en egendomlighet för wår nation, och att den har sin historiska utweckling (från den tid den icke fanns), bewisar ingenting för dess nytta eller nödwändiga fortwaro. En äfwen yngre person i finarc kläder kallar en äldre man i grofwa för du, under det den sednare kallar den förre herre. Denna rättighet å ena sidan och skyldighet å den andra skall wäl grunda sig på något slags öswerläågsenhet. Hwilken år då denna öfwerlägs senhen ? Herre betyder egare, herrffare. — Om man jemför de twenne förenämnde, få wisar sig mången gång, att den förre i ordets betydelse mindre är herre än den sednare, att han kan wara en stackare i alla möjliga afseenden. Men hwilken werld af illusioner om dfwverlågs senhet skapar och upprätthåller emellertid icke det antagna bruket hos den förre, under det den sednare oupphörligt och omärkligt bibringas föres ställningen att wara en menniska af lägre dignic tet; huru förnedrande å ömse sidor! Antaget att den förre wore den sednare öfwer: lägsen i förmögenhet och sysisk styrka, i funffaper och herrawälde öfwer sig fielf, i börd och samhällsställning, få eger han dock ide rättighet förneka den sednares herreskap. Äfwen om den sednare är tjenare och aldrig så fattig, är han dock icke slaf, utan eger han sig sjelf, är han åtminstone i detta affeende eu herre inom den lagbumna frihetens gränser. Genom bristen på ett gemensamt tilltalsord för hög och tåg, fattig och rik, gammal och ung undergräfwes å ena sidan sjelfaftningens från frighet och en anda af dåsighet, missmod, ömt lighet, slafsinne eller ett dåligtartadt herrehat insmyger, under det å andra sidan uppammas skarot af blinda slafwar under inbilskheten, Öfs wermodet och räheten. Mycket motbjudande för ett ouppbrukadt öra är denna äfwen i det offentliga lifwet rådande brist på ett tilltalsord, t. er. wid ett domare bord. Har br grefwen och öfwersten något widare att andraga till ena varten, till den andra: har du ete. — Tillika komisk fores faller den subjeftiva uppskattningen af en mens niskas rått att respekteras av enr organ, når t. er. en ung tillförordnad doma.e .) när: säkerbet tilllalar en gråhärsman med mindre modern snitt på de något grofwa kläderna med ordet du, men wid närmare päscende af vars peren finner fig föranläten att — — förändra titeln till baron eller berre. Derföre att wår werld är en ofuifomlighetens finnes mycket bestående, fom ej har fin grund i någon allmängiltig sanning, liksom det skulle leda till förwecklingat och med afseende på före herrskande förhållanden, orimligheter, ska da, ja, galenskap att till alla dess detaljer fonseqvent på en gång utföra och tillämpa en på allmängiltig sanning hwilande grundsats. Med afseende hår på måste man erkånna sanningen i den befans ta satsen: Konfeqvendg är god, om det år en god fonfeqvens. Till detta kapitel torde likhet inför lagen med skäl få hänföras. — Men en få fulllomlig lifhet inför lagen, fom möjligt år af den wigt, att ett lika tilltalåvrd och befrielje från en domares godtyckliga uppskattande ar parters olika aftningswärdighet ide fan betrafs tas såsom en owäsendilig konseqvens och såsom eu sak icke wärdig lagstiftarens uppmärkjambet. J följe med bristen på tilltalsord fomma des fa sjöar of brorsskälar. Man kan wäl säga nås got wackert om vem, men icke gerna något förs delaftigare ån Törnerod epigrammaliska syttrande. Biodersnamnet år ett herrligt namn, når det är en Verbal öfwetsåning of ett inre fullt motswarande siunelag. Men huru ofta mip lyckas ide trolofningen i punschglaset. Cftersmafen af en sådan förening är siundom blott skärpan af citronsyran, utan arackens berufane de och sockrets förljufwande kraft — och mins sten — O, utom den, att hatten blir något feds nare loggsliten, i fall man ofta måste trampa