Helsingborgs-Posten – 29 juni 1860, sida 3

Samma afton sutto de båda makarne på soffan uti det i början af vår berättelse omlalta gröna rummet. Fönstret stod öppet; de breda löfven af vinrankan, som i spalier slingrade sig uppåt muren, vaggades sakta af och an utaf vestanslägten. Den i taket hängande lampan upplyste med sitt matta sken det mörka rummet. Man och hustru sutto i den lilla soffan som stod vid väggen midt emot fönstret. nja, min älskade !? sade Stälbrand, tryvkande sin hustrus hand, efter många olika vindkast, många häftiga stormar, under det vi skeppsbrutna, kastade mot kala klippor, drifvils från hvarandra, hafva vi nu andtligen på gemensam farkost hunnit hamnen.? vja, lofvad vare Gud! utropade Thekla, besvarande sin mans handtryckning. Allt det förgångna är glömdt och tiofaldigt ersalt. Jag var ung, oerfaren och oförståndig, med ett ord, hade allt för stora fordringar — — felet var milt.? rvar bädasv, invände Stålbrand; och skulle våra misstag läggas på vågskäl, länker jag alt de ungefärligen skulle väga lika. Glad är jag emellertid att sonsonen till den man mot hvilken min far hade så mycket att förebrå sig, blir lycklig genom min dotter.? vpu har ju beslutat att inlosa krigsrådet Ekenkrantz skuldsedlar, som hans son efter fadrens död iklädt sig, och öfverkorsade gifva dem till julklapp åt Baltzar 27 rJa,vF svarade Stålbrand. voch krigsrådets enka sänder du anonymt mången gåfva 2 Han svarade icke; men ester någon tystnad återtog han, tryckande sin hustru mot sitt bröst: