Helsingborgs-Posten – 25 juni 1860, sida 2

När hon återsick redighet och sans sästade hon blicken på den gamle läkaren, sägande: vJag vill lefva ... rädda mig .. till hvad pris som helst.? : npriset bar jag sagt! svarade Prosessor Waldan långsamt och med stark tonvigt . vochb, fortfor han, under det hans drag mildrades och tonen blef vekare, är det då så svårt att förlåta den, som aldrig med uppsåt gjort oss emor 27 vÅjdrig med uppsåt gjort oss emot! upprepade kanslirådinnan. vän mera?, nu blef rösten högre och starkare, hade de unga lemnats åt sig sjelfva — eller rättare hade en medlande genius stått vid deras sida, så hade ej Theklas mor haft något all förlåta sin syster Almas son.? Hon svarade icke, men drogen djup suck. vkom ihåg att din dotter, sade Waldau som i detta ögonblick var lika mycket prest som läkare, har legat vid din systers bröst der hon mottagit sin första näring. Waldau tystnade. v0, tala, tala gerna! sade den sjuka. yhEr dröm var märklig,? återtog Waldau. yprosfessorn föraktar ej drömmar, ej aningar 2 vÖssta äro de ganska betydelselösa, men någongång synas de vara mig en helsning, en varning, ja en väckelse ofvanifrån. — Gud bar många medel alt hitta vägen till menniskohjertat, och det vare huru stenhårdt som helst, så kan han?, här höjde han rosten, språnga det. Det svarta rummet var grafven; de brinnande orden — sista våckelseropet. En blyfärg utbredde sig öfver gummans ansigte, och ögonen uttryckte fasa. Waldau fann det lämpligt att låta Sinai