Helsingborgs-Posten – 4 juni 1860, sida 2

;. fr. nr 62.) e upp!? kom a i fred — eta hvad jag n ågra nervn hon bjöd ilken satt i Almas bröst. hhon undanarne utspillsom är en gra droppar ällre alt du la, din tröst re åren varit jälamod! viskade till... Så än? a, Tanlt är ig oss hviln mor eller hon och a kasus den ... AT du i va, den ene genom oädla moliver, den andra genom ensidig uppfattning, förkärlek för sonen och ett oöfvervinnveligt agg till sin systerson, varil primitiva orsakerna till ert mindre lyckliga äktenskaps upplösning. J voren ungoch oförständiga, och felaktiga båda lvä. Ehuru förhållanden gifvas då skilsmessan kan ursäktas, blir den dock i de flesta fall alltid en synd, en onaturlighet, som Frälsaren sjelf högt ogillar. Om någon vis, fridfull ande då mediande inträdt i er boning, hade aldrig allt detta elände varit till. Nu kommer den mogne mannen tillbaka, begråtande sina ungdomsvillor och misstag, och erbjuder dig anyo sin hand... som mor till hans barn, anser jag dig ej utan synd kunna skjuta denna hand tillbaka. Och ännu en omständighet, Thekla: kom ihåg att då din egen mor ej kunde amma dig, lade hans mor dig till sitt bröst, hon var din lärarinna tills hon dog, du var henne kär som en dotter, och hennes högsta önskan på jorden att du skulle blifva det i verkligheten... Tänk äfven på den gamla som var den lifvande anden i vårt barndomshem; af alla hennes barnbarn voro du och Arthur henne kårast, det var hon som utverkade dina föräldrars samtycke till er forening. Om hon nu i detta ögonblick kunde uppstå ur sin graf, hvad tror du hon skulle säga 20 I trakten af Helsingborg lefde professor Waldau som en filosof, endast praktiserande när någon aktad vän anlitade hans hjelp, elier ock när fattigman i sin trasiga drägt, med bönen i ögat och på läpparne, stod vid hans dörr. Han var rik, oberoende och menniskovän, således i sitt slag ett fenomen: men han hade icke alltid varit rik och oberoende, hvilket till någon del kan förklara huru han blifvit, med ett ord, menniskovän. Filosofens villa var belägen vid hafvet. Det var dit som Grefve Stalbrand om natten ställde sin kosa; vissa ord, som undfallt professor Waldau, hade väckt Stålbrands nytikenhet. Han hade många gånger tänkt att härom tillskrifva vår eskulap, dock ansåg han sig böra afbida något dertill afpassadt tillfälle. Efter sitt samtal med Thekla sasthakade kan sig genast vid denna ide. Vid silt anländande till villan, berättade honom en domestik at Professorn var på Rosenholm. Efter nagon tvekan tog han vägen till sin egendom, och fann s. d. egaren betänkligt sjuk. Af vänskap för unge ELkenkrantz, hvilken Waldau upprigtigt värderade, hade lakaren rest till en (som han trodde) formögen man, . i När grefvens ekipage inkörde på gården, stod Baltzar mörk och dyster i sin fars sjukrum, som låg åt gårdssidan. Läkaren och hustrun sutto vid sängen. rpet kör! utropade den senare. rjjvad sade du, Emerentia?? frågade den sjuke, i det han uppslog ögonen. pet kommer fråmmande?? ysååp svarade han. iHvem är det? Grefve Stälbrand, svarade Ballzar, som vände sig om. gsälbrand Å svarade med bittert leende den sjuke. . yhn ädel man, Herr Krigsråd, infoll läkaren. ngu Stålbrand... ädel? mumlade den sjuke; våh ja, tillade han, lIika mycket... som en Ekenkrantz... som hvarje Adams son ...? Han blef synbart oredig, i det han tillade: ?Det år en stor familj... hvars afkomma... kallas menniskor... Stamfadren hette Adam... och var en stackare. som lät narra sig al en qvinna... hans efterkommande brås på honom och henne. och vore ej lyckan med en stor del ibland dem voro alla utan undantag kandidater till fängelser och fästningar ... fruktan , fruktan, fortfor han med ljudlig röst och stark tonsigl, )år det enda som afhäller oss från all begå brott, d. v. s. då vi äro i tillfälle dertill.? . Under det sonen gick ut för alt mottaga den oväntade gästen, hörde han med en ovilkorlig rysning fadrens ord. Det var förskräckligt, Herr Professor? sade krigsrådinnan; det säges att man i yrseln alltid yppar sanningen, men nu hör man ali denna sagen är ett fullkomligt misstao Han har ratt, Fru Krigsrådiona, rätt med få undantag, svarade menniskokännaren Iro mig — vi äro tillsallets barn y ets barn! upprepade hon, ohvad vil det säga, det förssar jag mig icke på. v Det är en erkänd sats, som erfarenheten ofta bestyrkt, att någon utomordentlig underrättelse, den må röra oss sjelfva eller andra äro ogonblickligen afledare från den illä sorg eller känsla, kring hvilken vårt hjerta egentligen rörer sig. Här vid denna sjuksäng och af denne gamle läkare hörde Grefve Stälbrand ord, som gåfvo en annan vändning åt hans tankar, ehuru en del af dem voro förbundna med hans egna angelägenheter; rätt snart skola vi afslöja täckelset som dölja desamma. På sjerde dagen af Stälbrands vistande på Rosenholm hade ett upplysande samtal mel