Helsingborgs-Posten – 1 juni 1860, sida 2

än annorstädes frestas af säsängan alt väcka uppseende. oo Vi kunna nemligen tryggt försäkra, att vi tillhöra den minst fåfanga klass i samhället, förutsatt likväl, att samhället icke försmår alt kännas vid oss alls. Vi göra så litet buller och bång i verlden, som mojligt, verka helst i det tysta och fördolda både natt och dag, ja helst om natten, för att undvika verldens uppmärksamhet; och om vi det oakladt icke kunna undgå att någon gång bli bebemärkta, så sker sådant alldeles emot vår vilja. Som vi hvarken äro presenterade eller representerade hos R:s St., hafva vi ansett nödigt att sorutskicka dessa små upplysningar om det samfund vi tillhöra. Göra de ej tillfyllest, så ligger skulden dertill i samfundets egen natur, sasom varande ett hemligt samfund — icko så till förståendes, som skulle dess tillvaro vara någon hemlighet, ej heller dess ändamål, utan allenast dess verkningssält och verkningskrets. Och härutinnan har vårt samfund ett omisskänneligt slägttycke med frimurarnes, ithy alt de begge helst verka i det tysta och fördolda, och derfore, såsom den gamla visdomsgudinnans uggla, bäst trifvas i midnaltsmörkret. Men icke förthy protestera vi mot all förvexling eller sammanblandning med frimurarne. Väl älska vi med passion det fria, men alls icke mureriet, såsom sådant, och om ock en annan af vårt samfund handelsevis någon gång skulle anträffas med murslefven i hand, så kan man lita på, att han för tillfallet drifver tvångsarbete, men icke någon fri handtering. Vi roa oss sastmer emellanåt alt genombryta en eller annan tjock mur, som är oss till hinder, men öfverlåta åt vederbörande att, bäst de gilta, mura igen hålet efter oss — allt för den kära frihetens skull. Ja, lefve friheten! det är just vårt samfunds valspråk, och detta år ingen hemlighet att hålla på, ty de mest meriterade af bräderna bara i sina palatser initialerna till detta valspråk, såsom hederstecken sastsommade på sin ordensdragt, visserligen icke framtill, ty det skulle se alltför fåfangligt och skrytsamt ut, utan helt blygsamt på ryggen. Na ja — Honni soit qui mal y pense ! Sjelfva kammarherrarne på holvet bära jn sitt utmärkelsetecken, den gyldene nyckeln, på ett mycket nedrigare ställe — d. v. s. nedanom ryggtaslan. Vi äro således inga frimurare. Icke heller må man förvexla oss med fribytarne, ehuru vi på långt håll äfven räkna slägtskap med dem. Den väsendtliga omständigheten måste dock noga märkas, alt vi väl hålla byten till godo såsom god pris, men icke befatta oss med någon egentlig bytes-rörelse, d. v. s. vi lemna ingenling i utbytte mot hvad vi indraga i vår rörelse, om icke undantagsvis ett gammalt plagg i stället för ett bättre och ändamalsensligare. Rikets höglosl. Ständer torde nog, utan någon vidare fingervisning, lältseligen inse hvilken korporation inom samhället vi tillhöra. Alt lemna något signalement på våra personer, vore icke välbetänkt i vår ställning, och dessutom onödigt, ty derom draga nog vederbörande försorg, då de onda dagar komma. Alt utsälla våra namn och vistelseorter, skulle ej heller blifva serdeles upplysande. emedan vi hafva för sed atft tidt och ofta ombyla beggedera. Vi kallas annars med ett gemensamt namn Legio, ty vi äro många, och kunna träffas öfverallt, der ingen väntar oss, men ingenstädes, der vi veta att man söker oss. Vår stållning är således visserligen ännu något osäker, men vi hoppas på bättre tider. Gäckar oss icke en bedräglig synvilla, så hafva tidens tecken redan bebådat, att det omsider kommer att dagas äfven för oss. Det var redan en god tillstymmelse till något bättre, då näringsfriheten för några år sedan erkändes och antogs såsom princip. Väl har densamma ännu icke i tillämpningen hunnit sträcka sig till alla samhällsklasser, åtminstone icke ända ned till oss; men Rom