?Vill pappa veta hvad det är jag begrundar?? Ja, sade han med stark tonvigt. Jag öfverlagger med mig sjelf om jag nu bör tiga eller tala. Jag är här för partisk, jag medger det, all kunna fålla eti afgörande utslag. Låt din egen instinkt afgöra. Den bjuder mig tala.? Tala då, i Guds namn! sade han fort och lifligt. Ja, i Hans namn?, sade hon med eftertryck, under det hon hopknäppte händerna och med en bedjande blick såg upp mot himmelen, vill jag tala. Kanske är det Han sjelf som ingifver mig det. — Forst och främst tror jag icke att hon, om hon ej älskat sin frånskilde make, kunnat med så mycken vårma tala om honom med hans barn; ja, det är hon som lärt oss att bedja Gud för vår far! Alltid undvikande de förhållanden, som söndrat och ätskiljt er från hvarandra, har hon så villigt och hjertligt gjort rättvisa åt det goda och ädla i pappas karakter, och huru vacker har icke då hennes blick varit! Mangen gång, äfven i min barndom. mårkte jag huru hon på sitt arv bord hade en karta framför sig, undandold af en sykorg eller något annat, och da hon trodde sig obemärkt följde hon med nålen, just som pappa nyss gjorde med cirkeln, de på kartan fjermare och närmare alstanden. Mer än en gäng har jag hört henne i sömnen framhviska namnet Arthur; och kring hennes hals slingrar sig ett svart band, på hvilket är trädd pappas förlofningsring, som hon återfick vid den olyckliga skilsmässan. Som pappa vet försåldes föråldrarnes dyrbara lösörebo, men möbeln i pappas arbetsrum, äfvensom den hvilken tillhörde det lilla kabinettet, behöll mar gröna maroquinel så har märkbart förlorat s oaktadt både mormors paminnelser. velat päså uti sin chislonnier göm ker, hvilka hon trolige fatt af pappa ... Allt af något värde, tillät ej din stolta mori afbröt sadren, ?det har varadt för din räkning ?Ja, mormor, mormo lagen brannmärkes, har hon; ty hon har — så — lagt sin hand mel makar.? Slälbrands ena arm da stenskifvan, och hälften hans ansigte, pc musklernas dragning se relse, under hvars infly blicket var. vhlar du ej något me gade han med sin van Jag höll på alt såg. att nagon annan skall sällan gor hon det sjel tillfällen; sist sag jag ma den 6 Juli, — är 4 bröllopsdag 2 Har mamma sagt di Nej, men jag har el som mamma fått af sin hon sällan läser uli, annan; i den äro både henues bröllopsdag oc uppskrifna, och der ha 6 Juli 4829 (min Ar