ska smådespoter, förstode desse än att gifwa sig den mest liberala och skenheliga min i werlden. , Srån Norrige beränas, att då ångfanvget Lindesnes skulle afgå med fröningådepuras tionen ombord från Ghriftiania den 24, steg depulationens ordförande, Professor Schweigaard, upp på hjulhufet och tilltalade den talrikt förs famlade menniskomassan med följande ord: Käre wänner och landsmån! Jag will hår: med säga er ett fort farwäl, dock blandar fig naturligiwis deri något wemod; wi wilja ide att någon annan fånfla blandar fig deri. Widra: ga till wår konung, — wär konung, som will oss wäl, som är oss huld, till wår konung, som wi alla älska. Wi draga bort till Swenskarne, fom. skola wara wåra bröder oc wänner. Owen: starne äro wåra bröder! Wi ha nu snart i femtio år lefwat tillsammans med dem. Detta samlif har warit lyckligt, — icke sannt 2 (Jo, jo! ljöd det ur allas mun.) De första femtio åren woro de swåraste. Framtiden skall blifwar lättare. Hwad som skett år en följd af bittra minnen oc missförstånd, hwilka måste komma i dagen, för att öfwerwinnas, och nu iill en del äro uttalade, och derföre äfven skola förfwins na. J den säkra förhoppningen härom utörmgar jag ett lefwe för konungen och föreningen! Detta lefwe upprepades från ångfartyget och menniskomassan.