Miltt hjerta lär mig?, svarade hon vekare, alt, när jag det kan, gifva vika för en kärleksfull bön, men icke. ..? Hon tystnade åter. Säg ut!? bad fadren. Men icke för en imperatorisk befallning.? En rodnad, föranledd af ögonblickets intryck, höjde sig på både fadrens och dottreus kinder. Huru tager du dig då ut med din mormor ?? Det är just som det kan?, menade Alma, och derföre har jag icke något rum i mormors hjerta. Edgar är henne kärare — som jag gerna unnar honom?, tillade hon med en nästan föraktlig dragning på öfverlappen. Jag visar mormor den vördnad jag är henne skyldig, men jag alskar henne icke. Men?, sade fadren, hvars djupa, klara ton antog ett nästan musikaliskt uttryck, i det han smekande lade sin hand på dottrens hufvud, vom jag ber dig säga mig hvad du tror? Nu vände Alma sitt sköna ansigte emot honom, i det hon med långsam men tydlig röst svarade: Jag tror alt mamma älskar dig ännu? Uttrycket i fadrens ansigte undergick ingen förändring, men hiertats håftiga och oregelbundna slag påminde mannen om den fordne ynglingens svärmande drömmar. Han såg ned och teg; slutligen frågade van i det han upplyfte ögonen: Ivarföre tror du det? Ack, jag har många, många anledningar dertill.? Hon tystnade och tycktes eftersinna något. Det målte vara något särdeles djupsinnigt du begrundar? återtog han med sin förra mer afmälta ton.