Debet och Credit. NOVELL AF PILGRIMEN. (Forts. fr. nr 53.) Nu runno tårarna strida utför hennes kinder, en och annan ryckning förmärktes i hennes ansigte; det syntes att hon led — då och då förde hon handen mot hjertat, och när hon slutligen stödde armarne mot den kalla skifvan, sjönk hufvudet ned mot desamma. ?Mot din vilja, sade Stålbrand långsamt, med en naslan högtidlig ton, öppnar du de sår, som du sjelf hållit på att läka; ty min gladje som far har i dessa dagar, i anseende till hvad jag som make förlorat, skänkt mig mycken tröst. Vår far närer ju ej något agg mot vår mor ? frågade Alma i det hon till sadren upplyfte sina talande ögon. (sifve Gud, all ej er mor vore annorlunda sinnad mot er far än han mot henne! Ack, hon är ej ond på pappa — tväriom tror jag... Alma tvärtystnade, vylvad tror du ? frågade fadren häftigt. Hon seg. ) ag vill veta hvad du tror, sade han med en egenmäktig ton, som icke gjorde godt i Almas hjerta. Vid minsta skymt af befallning blef hon trotsig och svarade med en viss bestämdhet i rösten: Men jag villicke säga det.? Har du ej lärt att man skall lyda såväl sin far som sin mor ? frågade han i samma ton.