Helsingborgs-Posten – 27 april 1860, sida 2

är för mina barns skull jag tillhandlal mig detta vårt gamla fådernegods?. Och, inföll Mimmi. det var i kanske mer än ett fall en Guds skickelse — som du icke anar . ..? Du gör mig nysiken, sade han och såg upp till henne; men på samma gang märkte han så väl af rodnanden på hennes kinder som af minen i hennes ögon att hon genast ångrade de ord som undfallit henne. Jag ber dig, Arthur, forska icke i detta; jag kan icke, jag bör icke säga mer, och jag har redan sagt för mycket ; men, Gud nås, den vanan att bära hjertat på lapparne hanger uti oss äfven sedan ungdomstiden är sin kos.? Han föll åter i ett as dessa djupa begrundanden, som icke år ovanligt hos en man med hans karakter och lefnadsforhållanden. Han steg upp, gick ut i tradgarden och återkom efter vid pass en half timmas tid. pu har en serdeles hand med barn, Mimmi? sade han. Jag tycker mycket om de här barnen, till och med om deras svenska, ärliga Bamn.? PDe hafva blott en fördel, den att vara barn, svarade hon. Del är stort deti våra bortkonstlade tider. Under det att tankarne voro långt borta från dem, språkade vi ändå samman, och hade jag varit ledig till sinnes skulle jag sannit annu mer nöje i deras samtal. Jag har ofverlagt med mig sjelf huruvida jag borde upptaga det ämne som nu, isynnerhet sedan jag aterkommit till saderneslandet, aldrig lemnar min andliga menniska rast eller ro; men frestelsen ar för stark, jag kan ej motstå den. Du har flere år varit under samma tak som mina barn — och som