—a— — ———————— — vJa, det har jag, och skulle jag döma ditt jynne efter milt, borde det göra ett behagligt och godt intryck på dig att höra omtalas dem alla. Hon lade stark tonvigt på detta ord. vom den verldsliga lagen, fortfor hon, har brutit ett förbund, hvilket ni som unga, obesanksamma menniskor ingingo, och till hvilket kanske afven andra menniskor bidrogo .. ypu menar min mormor?, asbrot han; men om hon ån önskade det, så ha vi sjelfva, våra egna hjertan knutit det. oe vjika mycket, återtog Mimmi; men jag ser icke hvad sem hindrar att ni bada kunnen träffas och kunnen vara tillsammans sOm sägtingar och barndomsvänner. älssar icke jag föreslagit Thekla det, svarade han fort och lisligt; men huru såordigt har hon ej svarat? Jag ville komma till henne — hon skyller på sin mor — och tillägger blott, att hon ej har styrka att se in måsson skyller icke på sin mor, ty sorr tror jag månen faller ned på jorden och hela vårt solsystem störtas, an moster skulle srivilligt mottaga Arthur Stalbrand inom dorrarne till det hus hon bebor — och alven ärjag vissatt Thekla for närvarande, vid tanken på elt återseende, misstror sin egen styrka; men derföre kunde ju en skristvexling er emellan börjas och ni med tiden som gamla goda vänner, hvilkas intressen röra sig kring samma föremål — edra barn — motas 27. yIsen år bruten; säg nu huru det var när du var hos henne. Tala äfven om barnen. vSkall jag ala sorst om barnen eller henne. npet beror af dig sjell. i rpå börjar jag med modren. När jag kom i mosters hus var Thekla orolig, vankelmodig och ojemn till sinnes. Du vet hvilken sällsam förening af hästia et och vekhet som henes lynne företer, hon hade stundom anfall af mjeltsjuka, som forskrackte mig; hon tog sin tillflykt till religionen, men endast på det satt som en nervsvag spasmodisk varelse intager dufvande medel for att sorekomma en ogonblicklig paroxysm. Men sa småningom återkom hon till sig sjelf, och när vi atskildes hade hennes själ aterfunnit den jemnvigt, som hon under sitt föregående lif till sin olycka saknat. Allt det vackra, som ligger i henues karakter, hade, som miz syntes när vi atskildes, tagit en andamalsenlig rikining, och med full ofvertygelse kan jag säga dig, att hon icke då var olycklig. rpa har hon aldrig heller alskat, svarade han med koncentrerad stamma. vJo, det har hon; men religionen har lärt henne, att det är nagon annan, som hon burde älska mer än den som hon genom de på jorden foranderliga hendelserna har forlorat. ilon har, som cu kristen bur, underkastat sig de lidanden, till hvilka hon till nagon del sjelf varit anledningen, och betraktar dem nu både som strafl och en väckelse. Nu lefver hon for sina barn, som hon efter bästa förstånd fostrat, och hoppas pa en ålerförening der som det gamla ar nytt vordet?, Hon undvek under det hon talade at betrakta honom, och hon kampade manligt med sig sjelf for alt kufva sin rorelse. vår hon till det yttre förfallen ?? frågade han med synbart intresse. Icke alls var hon det när jag sist såg henne.? Också ett tecken all hon tagit händelser och öden lätt?, svarade han. Nu ett ord om barnen.? Alma är lik sin far, Edgar sin mor — han är vekare — var det åtminstone då — mer an som är godt och lyckligt for en gosse; men Alma hade kraft och beslutsamhet i sin karakter.? Pjag langtar all få min son till mig — jag har redan svarat Thekla och bedt henne all hon, efter jag ej sjelf får hemta honom, skall draga forsorg om hans resa hit ner till mig. Jag kanner att Jag ända har svarare all förlata nrans an hans mor? Nu fästade Mimmi en betydelsefull blick på Stalbrand. ?Hvartore denna mycket menande blick ? — jag vill ordagranni veta hvad den såger. Na val då — den frågar: har han ej nagot all forlata dig 2? Sallan har naronsin ett ervil mellan tvenne personer forevarit da icke bada hade nagot alt forlata hvarandra ; men iden mening som di synes faga det har han ingeating att sorebra mig. i Du har ej utsati nagon Edgars ankomst )Nj, Ingen beslamd, och jag ser helst att ej veta det torut.? Han fixerade benne. Han ar val icke i farvattnet?? tillade han häftigt. vyivarsore frågar du så??? i vJag ser på din min ati så a— och kanske icke han ensam . . .? v)u vill ju helst bli ofverraskad ?? Mimmi, Minuni, sog sanningen 27 I detsamma korde Dahlkroms suflettvagn upp på garden. Instinktinessigt drog Grefve Stälbrand sig undan pa sina rum. i bestämd tid for En jemn brelvexling hade under de tre sistförilutna aren oafbrutit serlgätt mellan Thekla Ehrenstedt och Mimmi Dahlkrona, och genast underrättade den förs nämnda sin vån bade om mottagandet och innehalle: af Arthurs skrifvelso; då Mimmi med sin bror aterkom från den omtalda resan, var detta bref henne till mötes. Genom det oväntade alerscendet af Arthur ännu mer intresserad både al honom och hans invecklade sallsamma oden, var hennes första tanke den, all sadren snart borde aterse sina barn. ston meddelade denna tanke till sin bror, som i anledning utaf Arthurs handel af Rosenholm berättade systern en sor längre tider tillbaka marklig tilldragelse, hvilken soranledde dem emellan manga utbytta betraktelser ofver den förunderliga vändning handelsernas gång stundom tager. Emellertid underrättade Mimmi Thekla alt Arthur Stalbrand lofvat besoka hennes bror, och hon bad sin van om mojligt forfoga sa att Alma blefve Edgar soljaklig, samt all hon ville tillata sin unga dotter tillbringa ett jar manader på Alnerup. Ehuro jag ej har nagot att bjuda på, ej en gång ettjemnarigt sallskap?, skref Mimmi, ty min brors aldsta ficka ar mycket yngre an Alma, så kunde det ju, utom den elaljen att få omfamna sin far, vara för henne ell litet ombyle. i Til en al sina bekanta, ett hyggligt fruntimmer, som gick med ångfartyg tran Stockholm till Ystad för att sedan fortsätta resan till utrikes ort, ansortrodde Thekla sina barn, och Major Dahlkrona hade namnde dagrest till denna deras narmaste stad för alt, Stalbrand ovetande, afhemta dem och fora dem till sig; ingen af de bada anade att de denna dag skulle få träffa sin far. (Forts.) ——