Helsingborgs-Posten – 27 april 1860, sida 2

hade de temligen fritt fått utveckla sin natur. I fremmande personers närvaro hade de vänjt sig alt tiga, men i hvardagslifvet sade de allt hvad som framställde sig för deras tankar och hade då fritt språk. När sadren och mostren någon gång voro borta, voro de anförtrodda åt en gammal fru, som under Mimmis uppsigt skötte hushållet. Man var nu i början af Augusti. Grefve Stålbrand hade för ett par dagar sedan anländt, och han erfor inom denna boning ett välbefinnande som han ej på länge erfarit. I lilla såkallade formaket satt han en eftermiddag tillsammans med Mimmi. Majoren hade i och för en affär rest till Ystad och barnen tillbringade sin fristund i tradgärden. Klockan var 6 på aftonen. Jag är just glad, inföll Stålbrand, att jag kommit till ett ställe der jag icke eger något enda minne, fast det ligger inom den provins, som sell mig fudas.? vÅInorup ar trefligt, men förgafves söker man något poetiskt hvarken i dess natur eller hos dess invånare, smålog Mimmi. VIIar finner du den renaste prosa.? voch det gör mig just godt, svarade Stälbrand, jag var i en så retlig sinnesstämning under mitt vistaude på Rosenholm, att jag behöfde ombyta luft, med ett ord komma dit hvarest ingenting gaf näring åt detsamma. Här bår allt pregel af heder, ärlighet och välmaga. Jag är bland gamla — vänner. ..? llan tystnade. j Atminstone är du bland dem som äro dina vänner, älertog Mimmi, voch som skulle vara innerligt glada om du verkligen trifdes bland dem. Grefve Stälbrand började enligt sin gamla vana alt inleda samtalet på de ämnen, som