sinliga egenskaper. Man anar, att bakom ftatås ministern förftider fig en wilde. När han ads sisterar påfwen under den heliga weckan, tar han fig förträffligt ut med alltfitt wamvördlis ga högmod och den impertinens, hywarmed han då och då kastar en blid hän till tribunen för de främmande sändebuden, hwilka det är hans dagliga uppgift att draga wid näsan. Man fer skådespelaren, och hans publif klappar. Men i salongen, tete å tåte med en skön qwinna, igenkänner man sonen af Sonninos wildmark och tänker owilkorligt på stjelpta reswagnar och plundrade passagerare. Han bor i Vatikanen Upvöfwer Pii den niondes gemak, hwarföre också Romarne framkastat det spefulla förde målet: hwem står högst, påfwen eller Antonelli?