Kanske det togs onådigt att jag frågade efter henne? Nej. visst icke, svarade han mildt;men för närvarande vet jag sjelf ganska litet om henne.? ANarrar och barn ha fritt språk, menade den gamla, och når man hunnit till mina år blir man snart som barn på nytt... Guds ord säger all det är synd skilja sig ifrån sin hustru... en hjertans söter engel var hon, en mycket god och meulös fröken och en dägelig brud.? ySannt), svarade han. vgoel tyckte väl, när hon tjenade hos grefvinnan uppe i Stockholm, att hon var litet konstig ibland, men se det var gamla Nåden, som satte både svartsjuka och ondska samt annat mera i det lilla hjertat, der vår Herre nedlagt så mycket godt. vGumman har rätt, tänkte han, men sade högt: Jag tror, mor Pernilla, alt vi nedlägga det der ämnet, hvilket, om man kommer för långt in på detsamma, icke just är så roligt.? Nu vände han sig till Anna, hvars naiva språk behagade honom, och efter en half timmes förlopp lemnade han stugan. Grefve Stålbrand, ehuru gäst, begagnade sig dock af den frihet, till hvilken han säcam egare af egendomen tveckte sig hafva tingen tänkt: Kunde ni tala vore ni trofastare och pålitligare än menniskorna; ni hade icke glomt mig. Under denna vandring upprepade Stålbrand ovilkorligt den bekanta osorlikneligt sköna sången ur Frithioss Saga, då hjellen på sin faders hög besjöng de intryck som återkomsten till haus barndomsdalar gjorde på hans sinne. En dag. då han företagit en längre promenad bland kullabergen, tog han återvågen at sockenkyrkan, der han egde sina bästa, sina heligaste minnen, for hvilka han likväl mer ån en gång under sin sJesnadssär, skyggat tillbaka. Efter en halftimmes väg hade han hunnit det åldriga templet, som, vackert beläget vid hafskusten, denna sköna aftonstund återspeglade sig i den lugna vattenytan; invid ringmuren, midt emot kyrkan, låg en byggd hvit graf, som med sitt skifferiak liknade en paviljong, men med den skillnad, att i stället för rutor voro tjocka jerngaller för fönsterna; tvenne hängbjörkar på hvardera sidan af griften böjde tillsammans sina lummiga kronor osver det kupiga taket. Mannen kastade sina spejande blickar rundt omkring, men ej varsnande någon lefvande varelse, sjönk han, dold af det lummiga tradet tält invid muren, på sina knän; lik fåglarne, SOM i rymden svoa om hvarandra. enka ord: han upprepade dem inom sig fler gånger och slutligen högt. Ljudet af har egen djupa rost i dessa dystra nejder förföll honom som en andestamma — han sprit till. böjde hufvudet framåt gallret, genor hvilket han såg de svarta på hvarandra upptaplade kistorna. llastigt uppreste han sig.stannade några minuter sor att samla sintankar. och med raska steg sick han geum porten och tog vågen åt det lilla med sill egeltak rodsargade klockarebostället, som lågsakom kyrkan. lira stora voro ej nu de små för tjugo år edan ympade tråden utanför detsamma hvila vår vandrare särdeles väl erinrade sigsbigaråer i stora klasar hängde garneradaf grona lof i trädens kronor. Den lillaputsade gården var omgifven af ett nyss öfvestruket svart staket; han öppnade portenoch gick öfver den kraltade sandgangen in boningshuset, öppnade dörren till hoger sam inträdde i ett ljust rum. Längst bort i rumel satt en qvinna med ett barn vid sill)rost. en gosse lekte vid hennes fötter ochen femårig flicka satt i ett hörn lekande mecen docka; en ung karl, sysselsatt att stäma ett klaver, stod med ryggen vänd åt örren. Vid det buller, grefven sororsakad, vande han sig om, i det han med en undnde min bugade sig för främlingen. or det ej gamle Rejners can ? fränmnada Jo, det är han sjelf, min vän Stalbrand räckte Reiner handen. Ni var, om jag minnes räålt, återtog grelven, vomkring 43 år då jag lemnade Rosenhohn; nu är ni sullmogen man, bar egen härd, hustru och barn.? Rord besvarade Reiner grefvens handtryckning. )Jag minnes väl den gode Grefve Arthur: jag har ännu en silfverpenning qvar, som jag sick då jag en gång till hans belåtenhet svarade på en fråga som han framställde till mig. Ni har silfverpenningen qvar; men han som gaf er den var glömd.? Glomd! upprepade han eldigt, raldrig glömmer jag Herr Grefven, hvilken jag har att tacka för det jag ej blef en odäga: jag var mina föräldrars ende son; de voro svasa. synnerligast min mor, för mig: men Heir Grefvens förmaningar till flit och ärlighet forselade ej sin verkan, hvarken på mill förstånd eller mitt hjerta. Emellertid var detta rigtigt storfrämmande, sade han glad. vjedda, gå ut och plocka några bär till Herr Grefven, hav måste smaka frukten af de träd amle far sjelf planterat.? Pen unga hustrun lade och lemnade rummet. e barnet i vaggan (Forts.)