Helsingborgs-Posten – 20 april 1860, sida 2

tunder; men de voro ju ej försvunna, de fortfarande i hans minne. nare på aftonen den 7 Juli, samma dag kontraktet var afslutadt, smög Stälbrand från de öfriga gästerna, då han tog väåt den lilla skogsdungen han föregående 1 passerat, men när han kom till grinstannade han; plötsligt inträdde han i an: gumman satt vid sin bandstol och g flitigt skotteln i den uppsatta lingarnsen; vid hennes sida satt en ung, valkladd a, låsande aftonbönen. Denna slog upp hen. er mormor ? utbrast hon. imman uppsköt glasögonen på pannan, i hon utropade: ag tror det är grefven — sådan å in i gamla Pernillas sltuga! der det gumman talade fäste Stålbrand ögon på fickan; utan alt besvara Mor illas ord, frågade han: r det Boels dotter? — är det ej så, är särdeles besynnerligt, ty det år en märklikhet mellan henne och den aslidna..5 heder o, det är Boels dotter — en rar tös, ruklig och ärbar som modren — hon Ånna. Ser du, Anna, det är grefven, din mor hade så mycket att förtälja om du var litenv. parenthes sagdt vilja vi omnämna för en, att aldrig Arthur Stålbrand haft nåannan känsla för Annas mor än det väla intresse, som den gode husbonden egen trogen, nitisk och tillgifven tjenare; som Arthur uppväxte på samma gång den vackra Boel, förbundo sig med e många af hans ungdomsminnen. Väl t alt Thekla varit svartsjuk och den flickan måhända svag för sin husbonde, men inga förebråelser hade till följe af deras sammanvaro uppståll i någonderas samvee. Anm fäste med undran och nyfikenhet sina ogon pi grefven, som var för henne en ganska mirkvärdig person. DParn, sade mormodren till Anna, stå inte och glo på grefven, utan sätt fram en stol till honom om han estimerar sitta på en trådslol; tösen brukar annars ha vett, men se ni hade hon först aftonbön och sen fick hon grefven i hufvudet på sig.? Stilbrand satte sig. vpet smakar rätt bra att sitta på er trädstol, Mor Pernilla, och rätt ljufligt är det att konma till er; ty ingen annan här lär minnas mig. Jag har gjort elt par försök på eftemiddagen: jag var i byn och ingick både till gamle Truls Persson och till Maths Håkaresons enka, men ingen af dem visste att jag fanns till — ännu mindre mindes de mig.? Ja, ja, så är verldens gång, svarade den ersirna. Ack, nådig grefven, fortfor hon, i del hon antog en bedjande min, Anna konmer med en rigtigt grann nyhet, hon säger att grefven köpt Rosenholm.? PJa, det är sannt, Mor Pernilla.? Gumman drog efter andan, liksom hon ville bedja om någonting. Efter ett litet andrum sade hon. Jag har hela våren burit en sten på mill hjerta, ty man har sagt mig att krigsrådet imnade antaga en annan grindvaklerska, då jag, kan tänka, skulle marchera ur stugan.? )Och nu stannar Mor Pernilla qvar i sin stuga, svarade Stålbrand. Hon ville kyssa hans hand. Bry sig ej om det, min gumma, bad mk Mm MMMM ————— wl—— grefven i åct han drog undan sin hand och klappade gumman på axeln. lluru gammal är du 2 trågade han Anna. Sjutton år, svarade hon. Så gammal som min son, sade gresven liksom vid sig sjelf. Ar detnågot som Mor Pernilla särdeles önskar, så säg mig det, och kan jag uppfylla detsamma, så var viss om alt jag gör det? Jag har tre önskningar, och den ena är redan uppfylld, då grefven lofvar att jag får bo qvar i min stuga; alt dö här, att Anna skulle få en tjenst så god alt hon, ifallhon ej blir gift, alltid der kunde vara qvar, och all jag skall få beställning af så många linneband som jag hinner välva.? Till de der tre onskningarnes uppfyllande hoppas jag kunna bidraga, sade grefven småleende. vGrefven tycker kanske att det lät mycket enfaldigt det jag sade om bandena; men nu är det på det lilla viset, att antingen man ar gammal eller ung så behosver man mat, och jag har i alla mina dar haft min lust uti all sjelf förtjena mina bitar — och si att väfva band är det enda arbete som gumman: numera orkar med? voch det arbetet skall icke tryta er, det lofvar jag. vStor tack för det, genmälte hon. Gumman tystnade, men tycktes eftersinna något. Det år någon annan som jag äfven minns, återtog hon efter några minuters uppehåll, vpröken eller Grefvinnan Thekla, jag minns henne som liten, som sullväxt fröken och som brud.? Stålbrand for med handen öfver ögonen, men svarade ej ett ord.