Helsingborgs-Posten – 13 april 1860, sida 3

Under de sednare åren hade Kanslirådinnan Ehrenstedt med sin dotter bott vintrarne i Upsala och somrarne utanför staden på ett litet landtställe, som hon hyrde. IIvem har icke erfarit hvilka lärdomar och upplysningar man hemtar i lidandets skola, och Theklas vistande i densamma hade icke varit förgafves. — Hon hade visst ej skäl alt klaga öfver bristande omhet hos sin mor, fastän denna omhet yltrade sig mer i materiella bestyr för hennes och hennes barns jordiska existens, än i dessa grannlaga omsorger, som på sitt stumma, men ändå så uttrycksfulla språk vittna att det ena hjertat förstår det andra. Icke utan den mest sönderslitande smårta, påyrkade Thekla, som endast var sin mors sprakror, den omnämnda och verkställda skiljsmessan, och mer än en gång ville hon taga sina ord tillbaka, och ännu oftare hade hon under årens framfart, ångrat sitt dertill gifna samtycke. Få personer egde i så hog grad en undransvard sormäga att lagga band på andras vilja, som Kansliradinnan Ehrenstedt. Menniskor gifvas, hvilka, soraktande alla, afven de oskyldigaste sorströelser, som ej äro behöfliga för dem sjelfva, formena äfven andra att vårda och fröjda sig åt dessa små blommor, hvilkas åskådandlata oss ibland mindre bittert känna stingen af törnena, som sitia här och hvar på deras stjelkar. De kalla hvarje liten njutning, som ofver det stundom enformiga hvardagslifvet strör ett poetiskt doft, antingen syndigt eller barnsligt. Må vara att vi äro barn, hvad mer?... lycklig den som aldrig helt och hållet frigöres från sill barnasinne; ett gammalt ordspråk säger, all för mycken visdom är hälften dårskap, och till dessa i förtid åldrade, 80 lä fö m od rö m 2 lå fö de Nn si