Helsingborgs-Posten – 13 april 1860, sida 3

Ingen målning, vare sig med pennan eller penseln, kan ätergifva den sortvislan af hvilken den arma qvinnan fattades; det var en strid mellan hennes kärlek, hennes stolthet och hennes rättmätiga harm. Arthur äterkom väl till sin hustru och sina barn på ett eller annat besök, men nämnde afton valde han sig en annan bostad. Vi vilja ej trötta läsaren med alla de större och mindre uppträden, som egde rum innan det kom till laglig skiljsmessa, hvilken troligen aldrig inträffat om ej modren och brodren dertill kraftigt medverkat. Efter sju års äktenskap upplöstes deras förening genom den verldsliga lagens afgorande, och skulle man hafva bestämt hvilken af dem som egde största skulden och största fordran af och till hvarandra, hade det varit ett svårt problem att lösa. Skuldsatt, fortvislad och nedtyngd till kropp och själ, nödgades Grefve Stalbrand att begåra sitt afsked. Allt hvad som enskilt tillhörde honom ofverlemnade han åt sma kreditorer samt medtog blott sina gångkläder och respenningar då han i Juli månad 1356 gick med ångsartyget Gauthiod från Stockholm till Lubeck. i Tretton år hade sedan, dess runnit bort i tidens omätliga haf, som för honom varit skiftesrika och äfventyrliga, men för hustrun föga omvexlande, åtminstone i det yltre lisvet. Den förmögenhet, som modren önskade rädda åt sin dotter, hade under de tretton åren till större delen bortsmålt; de personer, hos hvilka den varit placerad hade cederat bonis, och nu när Stålbrand som millionär återkom till fädernestandet lefde hans frånskilda hustru med sina båda barn till det mesta genom modrens godhet.