Helsingborgs-Posten – 13 april 1860, sida 2

sin hustru återsände han, ehuru med missnöje, tjenarinnan till dess hemort. På tjenstemannabanan egde Arthur mer lycka ån i det husliga lifvet. Forst vice advokatsiskal i Svea Mofrält blef han innan han hunnit 30-talet af sin lesnad assessor, gick förbi flere, deribland sin svåger, och tidningarne hade åtskilligt att anmärka i anseende till hans hastiga befordran. Invecklande sig allt mer och mer, dels geuom en ofverdrifven lyx och deltagandet i lustiga bröders samqväm, dels genom tecknandet af sitt namn på åtskilliga skuldsedlar, hade det arf, Thekla erhållit efter sin far, betydligt sammansmält. I ett kritiskt ögonblick, just för att undvika rubba det återstående af den förmögenhet han erhållit med sin hustru, ansåg han sig nödsakad att upptaga ett större diskontlån, och bad Thekla underskrifva skuldsedeln; utan gensägelse fattade hon pennan, då modren i detsamma inträdde. IIuru underbart kan icke gn enda minut inverka på hela vårt lif! Kanslirådinnan framgick till skrisbordet; lutande sig öfver sin dotters axel kastade hon ögat på papperet. Hvad är det der? frågade hon med en skarp på Arthur. fästad blick. och en röst som fullkomligt harmonierade med blicken, Jag behöfver upptaga ett större lån, och Thekla är god undertecknar skuldsedeln?, Långsamt och utan att förändra hvarken min eller ställning vred hon pennan ur Theklas hand. Thekla, vill du bli en tiggerska? återtog hon med samma kärsva men fullkomligt lugna röst. Just för att icke bli en liggerska, inföll ————— Arthur, darrande af vrede, ?så måsta Thekla skrifva under.? Ja så, står det så till, sade kanslirädinnan med isande köld, då vet jag hvad jag har alt rätta mig efter.? Vid vårt giftermål gjorde vi icke paktum, påminte Arthur, voch då har ej heller min hustru rättighet att vägra underskrifva de skuldsedlar jag framlägger för henne.? Ja så, pockar du — det blir allt bättre och bättre.? Med samma oefterrättliga köld, som kanslirådinnan hela tiden visat, tog hon reversalet i ena handen, tände vaxljuset, som stod i silfverstaken på skrifbordet, med den andra och uppbrände reversalet. I detta ögonblick framställde sig en hemsk syn för de båda qvinnornas ögon. Arthur Stålbrand, stel som en marmorbild, men, figurligen taladt, med ögonen sprutande eldslågor, just så som man tänker sig en fallen engel, stod framför dem. Tio minuter forflöto innan Arthur kunde säga ett ord; slutligen vände han sig till hustrun, i det han med en ton, så djup som om den ljudit från. ett tillbommadt jernhvalf, frågade: Thekla, hvad säger du? Hon drog efter andan; slutligen svarade hon: ?Al jag ej vill bli tiggerska och ännu mindre se mina barn tigga sina smulor vid annor Mans dörr.? Jag har således ingen ömhet för mina barn?? — återtog han, spännande ögonen i både hustrun och modren. i Med en utomordentlig ansträngning att dämpa det upproriska svallet inom sitt bröst fortfor han lugnare: