Helsingborgs-Posten – 13 april 1860, sida 2

varsamt behandlad som en horslinsdocka förvarad inom ett glasskåp; den enda inom hemmet som någonsin tänkte på alt motsäga henne var hennes kusin Mimmi Dahlkrona, några år äldre än hon, hvaraf foljde ati Thekla drog sig ifrån henne. Den goda gamla, som var själen i familjkretsen, hade, oakladt sina manga förträffliga egenskaper, ej något rätt sätt att behandla den uppväxande ungdomen; hennes yllerliga svaghet för sina båda gunstlingar hade mot hennes vilja blifvit ursprungliga anledningen till deras äktenskapliga olycka. Men hon har icke varit den första som misstagit sig om arten af de frön hon utsätt. Genom de båda syskonens bortgång befunno sig Thekla och hennes bror, Frans, ensamma arfvingar till den ganska stora föormögenhet som Kanslirådet Ehrenstedt lemnade efter sig. Arthur blef då i tillfälle att tysta munnen på många besvärliga bjornar. Frans, som i det offentliga lifvet följde alla Arthurs förhållanden och handlingar, underlät icke att öfver dem algilva dagrapport till sin mor. Det ena steget förde det andra med sig tills de båda makarne hunno det bråddjup, vid hvars brant de for alltid åtskiljdes. Bland de onda demoner, som störde friden i deras hus, var Svartsjukan icke den minst farliga. Boel, den unza bonaslickan, som i första kapillel af vår berättelse helt flygtigt är omnämnd, medföljde Thekla straxt efter hennes giftermål till Stockholm. Arthur, jemnårig med densamma, hade alltid haft för henne en broderlig känsla; men i Theklas ögon, som såg den genom förstoringsglas, var den af helt annan natur, och för att tillfredsställa