Helsingborgs-Posten – 11 april 1860, sida 2

Arthur var som barn och yngling, som gamla Pernilla anmärkte, en öfversiltare,? ja en riktig vildhjerna, och han var, oaktadt sitt goda hufvud, i det han förlitade sig på mormoderns penningar, ej serdeles flitig; icke må vi förstå det så, som skulle han haft några egennyttiga beräkningar, nej, ingen varelse på jorden var mindre beräknande än Arthur; men hans instinkt sade honom alt han var en rik yngling samt egde ett lysande namn, och han hade sett ganska många inom denna samma provins som, med dessa lotsar till stöd, tagit sig val ut på den vik af verldshafvet der deras farkost farit fram. En al Arthurs vackraste känslor var hans djupa vördnad, hans innerliga hängifvenhet sor sin gamla mormor; svag i hog grad för honom, ville hon ock att han, äfven hvad kunskaper angick. skulle öfverträffa alla andra; ett euda ord i denna anda, utkastadt af gumman, var nog för att sporra hans ärelystnad, och vid sjulton års ålder började han alt mer allvarligt egna sig åt sina studier, hvilka han sallhördade vid Lunds akademi. Frans khrenstedt och Arthur Stälbrand voro studentkamrator och delade samma rum; båda läste till graden, den ene af egen drift, den andre för all gå sin mormors önskan till mötes; Arthur arbetade oandligt mycket mindre och gjorde dock hastigare framsteg; vid 21 års alder erhöll han sagerkransen, då den andre mäste invänta nästa promotion för att emotlaga densamma. I ett retligt ögonblick lät Frans undsalla sig ord, som lydde ungefär så: patt om ej mormors penningar och sillver inkrupit i vissa herrars fickor och hus, hade ej Arthur vid så unga år blifvit magister. — Dessa ord, som hviskals i mer än en sällskapskrets inom provinsen, voro primitiva anledningen till en fiendtlig sinnesstämning mellan Arthur och Frans. Den förstnämnde, snar till vrede som till vänskap, gaf ord igen, ej mindre skarpa, genom hvilka Frans cgenkärlek erhöll ett känbart sår, som aldrig läktes. Unga Ehrenstedt, sina soraldrars och isynnerhet sin mors afgud, försummade ej alt transportera saken till vederborlig ort, under det han likväl borttog all skugga som derigenom kunde falla på honom sjelf. Från denna stund daterade sig den ovilja, som Kanslirådinnan Ehrenstedt oafbrutit underhållit mot sin systerson, Arthur Stålbrand. Efter fullbordade studier reste Arthur till Stockholm, der han inskrefs i flere verk; hade han foljt sin egen böjelse, skulle han, med sitt djerfva oforvägna mod, helst egnat sig ål den militära banan; omen på sin dodssang hade hans mor tagit af honom det löfte att aldrig inträda i krigsgudens tjenst. Den för honom svaga mormodren önskade alt han i hufvudstaden skulle lefva. som en rik mans son, och penningeremisser afsändes oupphörligen till hennes alskling. Han blef genastaljenslgorande Kammarjunkare hos dåvarande Drottningen, fick inträde i de mest lysande cirklar, och med sitt vackra utscende, ypperliga hufvud och ovanligt intagande umgängessalt blef han firad och sjasad hvar han visade sig, hade han ej, hvilken rik arftagerskas hand han än begärt, fått afslag. Men han var redan fästad vid sin kusin, sin barndomsvån, sin fostersyster Thekla Ehrenstedt; det hade varit hans mors och var hans mormors varmaste önskan att han och hon skulle genom kyrkans band blifva sorenade. Thekla var knappt född förrän den 6-årige