af likhetsgrundsatsen och föreningens wäl fors dra någon fådan eftergift å swenska sidan, dens samma måtte medgifwas med lika broderlig wälwilja. De norske ledamöterne hafwa ansett, att ett sådant fall år för handen uti fravgans det i norska grundlagens 14 g, hwarigenom åt swensk man är lemnad lika rått med norsk att bekläda Norges högsta och wigtigaste embete, utan att någon motswarande rättighet år gif wen åt norsk man i Swerige. Af hwad betänkandet sålunda innehåller, fys nes det, att de norska ledamöterne af unionge komittän medgifwit den fråga, fom nu år föres mål för wår öfwerläggning, wara af unionel beskaffenhet, till följd hwaraf jag ide fan finna, att wi träda norrmännens rått för nära, om wi nu anse of berättigade att hos K. Met framställa wåra önskningar i frågan, hwilfen wäl i fig sjelf ide är få wigiig, men i afseende på principen år of mycken betydelse. Här bar olifwit Yyltradt, att wi stå på branten att upp: häfwa Norges grundlag ; nej wisst ide, ty hår ir ju endast fråga om att rikets ständer skola )os K. M:t anhålla, att högstdensamme icke måtte sanklionera ett storthingsbeslut förr, än vi bunnit få bättre reda på begge tikenas öms sesidiga förhållanden, och således har man ju cke påstärt någor annat, än att hwad, som nu äller, måtte få ega beständ och uppgöras i ammanhang med en fullständig revinon af mionen. Man har äfwen talat om krig m. n. såsom följder af bifall till ulskottets betänande, men få dåliga tankar fan jag icke hysa om norska folket, at ett sådant wårt beslut skall unna föranleda till någet sädant. Utaf hwad jag sålunda anfört följer, att jag )dfänner tredje punkten af betänkandet, likasom ag oc gillar utskottets hemställan i 4:de punks en, samt bifaller således betänkandet i alla ess delar. A—L——