Helsingborgs-Posten – 30 mars 1860, sida 2

got hwar wäl började betänka, att de i första handen dock alltid woro swenskar, samt att de i en så wigtig fråga wäl ej borde gå andras ärenden, uian — framför allt — sina egna; att, efter hwad man säger, flere bref från hems mawarande walmän ankommit, med bestämdt uttalade önskningar. Ått Aftonbladet — med särskildt affeende på Borgareständet — i ej mindre ån tvänne uppsatser förswarade öfvers tygeljens berättigande att förändra åsigter; samt slunigen att de norskhetsifrandes agitation börs jade få en wiss karakter af öfwerdrift, nästan wittnande emot fig sself. För att emellertid unds gå alla widare obehagliga bearbetningar, förs dolde de djupa lederna dock fin mening för de i saken mera rörliga. Man wann derigenom äminstone den fördelen, att få lefwa i någon slags frid och ro med sig sjelf. Wid årendets behandling sinl. Lördag swäfwade också ännu wid middagstiden de, som eljest bruka bäst kånna ståndets tänkesätt, i den blinda tro, att de hade en stor pluralitet på sin sida, fullfomligt ofunz niga om, att de i stället hade en nåra nog dubbel majoritet emot fig. De lefde i ett werkligt fjelfbedrågeri, och, om nederlaget för når gra ledare war stort — få war det wisfers ligen för dem i Bondeståndet. De fanna tån: kesätten inom detsamma började först på ef: termiddagen att uttala fig. I frerfen gick Eril Grsson i Wallsta från Gefleborgs län. Så snart han slutade sitt tal, reste fig ett stort antal, in: ltämHmande; och man begynte nu forst ana hwad ståndet werkligen bar i fin sköld. Efter honom upptrådde den ene efter den andre. Utgången war snart ide heller mera nvipwelaftig. Borgareftåndet eger inom fig, fom hwar man wet, et ide få litet antal jurister. Men ehuru wäl en och annan eraminerad jurist stridde ull förmån för de norska intressena, bekämpades De deremot af alla werkligen praktisserande jurister, hwilla stodo — och det såsom en man — i det motsatta ledet. Denna omständighet, är ide få litet bemärkanswärd, alraheljt om man betänfer att twistefrågan ytterst refemmerade fig till fontraftseråtten. Af alla de 10 ombud, fom intogo fina platser vå den så kallade Stockholms-bänken, war Nådman Gråä den ende praktiserande juristen bland dem, lifaledes den ende, som flöt fig till den Swenska menings uppfattningen. Det talas också här om att en mängd af hufwudstadens borgare äm na öfwerlemna till honom en tarffågelfesadrefi. Den allmänna opinionen uttalar sig i bufwudstaden, hwart än man fommer, med warmt ifall till frågans ungang. På de offentliga ställena har ide, efter hwad ag förnummit, någon enda röst höjt sig dermot. Jnom de enskelda kretsar, jag besöft, hafwa. änkesätten likaledes blott en enda stämma. Under diekussionen i stånden woro läktarne jfwersulla. Till riddarhusläftaren slogs man såra nog om inträdesforten. Borgårepch Bondestånden tilläto åhörarne att — efter ut: ymme — begagna fig ar, fielfwa jeåfionsrume net. Churu förhandlingen i Borgareståndet först lutade fl. 11 på natten och på riddarhuser nås ot sednare, qwarblefwo åhörarne på fina plate er. Flere frumimmer syntes äfwen bland dem. Afwen Die Bull war en stund sillstädes i Surgareftånder.