Helsingborgs-Posten – 16 mars 1860, sida 2

ofverräckas af den älskades hand och lonas med hennes bifall. Jag paminner mig så tydligt en afton, då Mirabeau hade prisat oppositionens hofsamhet och oegennylta, och talade om dess martyrium. Den gamle professorn blef het om hufvudet. Ilan menade alt alla revolutioner likna hvarann som syskon, historien kunde derfore lära oss deras gång. Han ville ställa denna revolutionens prognostikon efter alla de foregaende, Roms, Greklands, Englands, man kunde taga hvilken man ville. Man skrifver vackra ord på fanorna och får dararna till alt tro derpå, man tror kanske sjelf derpå i forsta ogonblicket, men djefvulen passar på och spanner sina garn, arligheten räcker snart ej langre till, och oegennyttan tjenar till intet. Revolutionen låter icke hejda sig der, hvarest man nätt opp tänkte sig slutet, utan föres långt vidare. Men oppositionen ar alltid viss på att segra till slut, bara den håller ut, den har alltid majoriteten på sin sida, massan är för den, och det vill som oftast mera mod till att försvara det bestående, än att angripa delsamma. RNar man derföre talar om dess martyrkrona, så är det som oftast bara sraser, liksom så mycket annat. Oppositionen är elt lotteri med mänga och goda vinster, ju mindre man har ait riskera, desto mindre är också insatsen. vagabonderna spela alldeles gratis. Lyckas det så lönar det sis ganska förträffligt, och oppositionens marse. som flyta ofvanpå. sälta sig då fast på de lediga platserna, svinga magtens scepter, göra sig det beqvamt i de stora och feta embelena. och skusla slägt och vänner in öfverallt, der något finnes att förtjena. Och deri handla de städse blott efter sin