Helsingborgs-Posten – 12 mars 1860, sida 3

———— — C ——SS-0000000 SC dem; det var tysta vittnesbörd om, äll denna trolösa seger hade blifvit Men i journalerna tog sig alltsamhelt annorlunda ut. Historien kompoofta på det sättet. ningen ofvanför bodde en bretagnisk au, grefve Durandais de Tronjoli, som t till Paris i en invecklad arfsfråga. n var en bildad och ädel man af en i umgänget, som genast vinner hjertan, att leda till sortrolighet. Gretvinnan stel och afmätt dam, ett par år äldre sfven, hon hade sannolikt varit mycket nu var hon det icke mer. Det var nlens lycka, att gresven tagit familjen som bestod af grefvinnan och deras öurar ty medan de voro borta srän et, begynte redan de revolutionära ororna i Bretagne, och hans präktiga slott lundradt och bråndt. Bladen berättade, sket hade tagit hämnd på en af sina ckare. Det var den upproriska pö— hvarpå, när den finner ledare, det i land finnes tillgång nog som hade denna våldsbragd, oakladt grefven varit känd som en mycket ädel man, n var som en fader för sina underhafBåde gresven och grelvinnan buro underrättelse med stor resignation. teras åldsta dotter, som var af en stolt tödig karakter, yttrade sig med den a förbittring mot dessa vilseledda och a band. Hon upprepade ofta, det hon de. att hon hade varit hemma for att ra härden till sista blodsdroppe, och or verkligen, att hon icke skulle varit ig för en sådan kamp. Hon var en r flicka, med svart hår och ett par som blixtrade af en siolt och mörk bestämdhet. Hon var tjugofyra år, hette Benigne, men blef i familjen kallad Ninette. Hennes syster, som var hela sex är yngre, var en fullkomlig motsats till henne, så väl i det yttre som i det inre. Hon hade ljust, kastaniebrunt här, en ljus ansigtssarg och ett ljuft sinnelag, man kunde blifva väl till mods blott genom att se på henne. Han var med stor kärlek och undergifvenhet fåstad vid hela sin familj, hvilken Ninette deremot syntes beherrska. Hon hette Marianne och kallades Rianne. Begge systrarna voro älskvärda och bildade, och vi blefvo snart dagligen umgängesvanner, sedan forst en liten tjenst, som jag blifvit i tillfalle att visa dem, hade bragt mig i beröring med dem. Någon tid derefter blef vår lilla krets förökad med en ung adelsman, hr Henri de Sabran, som också hade lemnat Bretagne, och som uppsökte grelven så snart han ankommit till Paris. Han var en vacker och bildad ung man, med ett ridderligt sätt att vara och i besittning af en ovanligt vacker organ. Han egde ingen synnerlig förmögenhet, men han var af en mycket gammal familj, som till och med kunde gå upp alt vara i slägt med den helige Ludvig. Ilan var en son till en af gresvens närmaste grannar. Jag trodde mig snart mårka, att det var annat, som dragit honom till Paris, än de föregifna affärerna. Ninette blef synbarligen mycket glad vid hans ankomst, och jag såg först nu, att denna flicka kunde småle, och huru godt det klädde henne. Grefven deremot smälog icke, det var Honom uppenbarligen icke till pass, att hr de Sabran hade kommit till Paris och inlogerat sig nästan gent emot vårt hus. På grefvinnan kunde man ingenting märka, hon var, liksom den äldsta dottren, mycket stolt och sluten. Rianne glodde som en ros, hvar gång hr de Sabran tradde in genom dörren, och hennes sorlagna blick sökte genast systerns Ögon. Hon måste vara invigd i de älskandes hemlighet, trodde jag, eller hade hon åtminstone gissat den. Och i sådana ogonblick var hon, om möjligt, ännu skönare ån annars. Bland de bekantskaper, min man efter hand hade gjort, var äfven en professor Monet, en utmärkt historiker och en mycket angenäm gammal man. Han kom ofta till oss på aftonen, emedan han bodde i vårt grannskap. Samtalen herrarne emellan hvålfde sig for det mesta omkring politik och dagens mångfaldiga tilldragelser, och vi fruntimmer hörde på, medan vi voro sysselsatta med våra handarbeten. De nya ideerna hade mer eller mindre berort oss alla, dock i olika riktningar. Hr de Sabran, som nyligen hade sett, huru pobeln huserat i Bretagne under de så kaliade liberale anforarnes ledning, höll på det bestående, liksom den gamle professorn. Grefve Durandais hörde till det parti af adeln, som önskade statsförfattningen förändrad efter tidens kraf, och det oaktadt man hade plundrat och brännt hans egendom. EUn stor del af den gamla franska adeln hörde till detta parti, och de, som skrika emot adeln, måste hafva glömt — eller hafva de kanske aldrig vetat det — att der var adeln genom tre medlemmar af de äldsta familjerna, en grefve af Noailles, en hertig af Aiguillon och en Montmorency, som föreslog och utverkade upphafvandet al alla de feodala rättigheterna i Frankrike. Det var adelsmän, som den tiden tillfogade den gamla statsforfattningen de mest dräpande slag, revolutionen utgick från patri