för det af några så högt prisade, och af andra så djupt nedsatta gamla franska hofvet — och mahända revolutionens vagga. Ilon och hennes man fordes dit af en högt uppsatt vän, på det de skulle få se konungen och drottningen, Ludvig den sextonde och Marie Antoinelle; det var i februari 1789. Hon berattade vfta om den för vär tid nästan otänkbara pomp. som hade herrskat i Versailles, till och med så langt efter Ludvig den fjortondes dod; den var så rotfästad i allt, att det nastan forekom henne, som om le grand Louis annu bestandigt skulle be finna sig der. Det var en ändlös stracka af praktfulla gallerier och salar, man genomvandrade, för att hinna till gardernas sal och ändtligen till det vidtberömda Oeil-de-bocuf, det låga och jemsorelsevis snåsvå sormak, der höflkolker stod sammanstusvadi, liksom för att ratt känna afstandet mellan sig och konungen. Det var skärselden utanför himmelen. Då hon inträdde, och allas 080 t riktades på henne och hennes man, trodde hon, att hon skulle sjunka ned i jorden af blygsel och beklamning; bon var då endast tjugotvå år gammal, och af naturen temligen blyg. Men då flera herrar af deras bekanta helsade på dem och talade till dem, gaf det henne modet tillbaka, så ast hon tordes se sig omkring i denna glänsande samling. Min tant var alltfor anspråkslös for aft vidröra, alt hon varit ett soremal för både herrarnes och damernas beundran, men jag visste det pikväl. Man kallade henne lktoile polaire, och man förvånades allmant öfver, att ett så vildt land som Danmark, hvilket ligger så nära nordpolen, hade frambragt en så sällsynt skonhet, och nu beundrade man la