Helsingborgs-Posten – 2 mars 1860, sida 2

århundraden för Elson. Vand, att tillbringa nästan hvarje stund i Marthas sällskap, visste han numera icke hvad han skulle göra. Det var tomt både omkring honom och i hans hjerta. Han egde hvarken någon önskan eller något hopp mera, och hängaf sig motståndslöst åt sin smärta. Slutligen blef han sjuk och tillbragte hela 3:ne veckor i ett nästan döende tillstånd. Lyckligtvis hade det dack lyckats för hans landsman, Hosmer, alt få reda på hans adress, och denne var nu af stor nytta för den sjuke, som i likgiltighet för lifvet icke en gång gjort sig mödan att hemta en läkare. Så snart Elson var så mycket på bältringsvägen, alt han kunde gå ut, fördes han af gammal vana, — och kanhända också till följe af sitt hjertas fordringar, — i trakten af det hus, der Maritha hade bott. Ilvilka tankar skulle icke nu martera honom, då han blickade upp till de fönster, hvarifrån så sköna ögon för kort tid sedan logo emot honom, då han gick ute på gatan. En vacker dag kunde han ej längre motstå sina känslor. Han steg in i huset, och frågade, om Martha Dietrich annn bodde qvar der. Man svarade honom genast, alt hon for nära en månad sedan hade flyttat derifrån. Husets egare, hvilken tillika fungerade såsom portvaktare, igenkände straxt Herr Elson och hegvulte genast inlåta Sig i samspråk med honom. . — Ack, harn lycklig är jag icke att återse er, min herre, — började han. Mamsell Dietrich har, då hon öfvergaf milt hus, qvar lemnat ett bref till er. Vi hafva skickat det till det hotell, der ni fordom bodde, men man visste icke der eder nya adress. — Hvad har ni då gjort med brefvet? — frågade Francis, hvars hjerta begynle oroligt klappa. — Jo, jag skall straxt hemta det... Det ligger i min secretär. — Vill ni då också vara god och lemna mig nyckeln till mamsell Mietrichs fordna rum, så kan jag ju få så dit upp och läsa brefvet, och om ni inte har någonting deremot, så önskar jag sedan för framtiden hyra nämnde rum under samma vilkor, som dess förra egarinna innehade det. — Ack, min herre, hyrorna hafva på sista månaden stigit oerhördt. — Huru mycket begär ni då för rummet? frågade Francis, som knappt kunde dölja sin otålighet. . — Sextio dollars, min herre, derföre att det är ni, och emedan det glader mig att få alt göra med en så aktningsvärd hyresgäst. -Ilar har ni 10 guineer i sorskott; det öfriga skall ni sedan få. Men hemta nu nyckeln och brefvet.... Sedan han erhållit de begärda tingen, steg han upp i Marthas kammare och inneslöt sig der. i Ehuru han väl femtio gånger om dagen hade sagt sig, att han ej hyste någon annan känsla, än föraktets, för Martha, så älskade dock Elson henne lika mycket ja kanske ännu mera än förr, ty han kånde tydligen inom sig, att han ej kunde lefva utan henne. Brefvet var. af följande innehåll: ?Min ädle ljerr Francis! Förlåt mig, alt jag vågar skrifva till er, och jag lofvar, att det är sista gången som den stackars Martha skall besvära er. Sönderrif icke milt bref innan ni läst det till siat... Om ni visste huru grymt jag lidit allt sedan den der förfärliga natten, så be