—— —— — — ————————— följa en missdåre, som ska hålla sig dold någonstädes i denna stadsdel. Francis uppgaf nu sitt namn och sin adress. — Jag känner denne herre, — sade en tapetserare, som befann sig ibland antalet af polismånnen. — Det är en rik engelsman, som bor på hotellet Kronan. Jag har helt nyligen sålt ett helt möblemang till honom. Ber tusende gånger om sorlätelser, Herr Elson, sortfor han till sin kund, — ymen vi kunde icke gissa att det var ni... vi handla i alla rättsinniga menniskors intresse. Denne man hade rätt, och Francis hade ingen annan än sig sjelf alt skylla för det obehag, som drabbat honom, och han var också den förste, som log deröfver. Då han un blifvit ensam, ämnade han begifva sig hem, men i det ögonblick, då han gick förbi mamsell Dietrichs boning, hörde han bullret af en dörr, som med försigtighet öppnades. Hans hjerta begynte våldsamt slå. Gifvande efer för elt oofverlagdt infall, trängde han sig in till väggen af huset, och dolde sig med sorhallen andedrägt, bakom några der belntliga tomkärl. Derigenom befann han sig nu på sin höjd blott 2:no sleg från den ppnade dörren — till Martha Dietrichs kammafe. i — Nåå? — mumlade en manlig stämma. — Det är ingen der, du kan nu gå ut — svarade en qvnlig röst, vid hvars ljud en kallsvett ofveror klsons kropp. perpå trådd en, i en stor brun mantel höljd man fösigtigt fram och kastade forskande blicka! omkring sig. Tack vare den skugga, hvilken de fat bakom hvilka Francis hade gömt sig, kaPRE MR —— —— stade på honom, gick den obekante forbi, ulan alt bifva honom varse. Plötsligen måtte han dock hafva sett något eller haft en instinktmässig aning. — nog af, han var i begrepp att vända om och titta bakom kärlen, men besinnade sig dock slutligen och fortsatte sin väg. Francis var så smärtsamt gripen af Marthas — såsom han trodde — förräderi, att han icke ens lade handen på sin revolver, då han såg den obekante gå förbi. Denne aflägsnade sig emellertid ljudlöst. Efter 2 å 3 minuter hörde man ett skri och flera skoll. Derpå skyndade mannen i manteln åter forbi honom och blef stående framför Marthas kammardörr. — Öppna genast, Martha, det är jag. — sade han med låg stämma. Man forfoljer mig. Martha hade utan tvifvel stått på vakt vid dörren, ty denna blef genast oppnad och straxt derpå åter tillsluten bakom flyktingen. — Några sekunder sednare kommo 5 eller 6 män i fullt sprang och kastade sig öfver Francis, som just nu kom fram från sitt recognosceringsslälle. — IIm, det är ju älerigen den der engelsmannen — ropade de. Sag oss dock, min herre, har ni icke just nu sett sn man springa förbi, som bestämdt måste hafva gomt sig nägörstädes här i närheten. — I hvilket hus sprang han in?... — Jag har ingen sett — svarade klson. — Det kan ej slå fel att ni har sew honom, ty våra vanner hålla vakt vid andra ändan af gatan, och han har således ej kunnat undkomma. I något hus måste han således vara, men i hvilket? ... — Här är ett, der en dörr icke rigtigt är —6— OR ELLE (NE TINTIN ARENA SINE EDEN SAD PASTA TR I RP SIKTA ESR TA TED SET EIS RRATNSISAT tillsluten — sade en man och visade på den utaf Harthas darrande hand illa tillstängda dörren. Här är han troligen. — Nej — sade Francis — mannen har nog gått längre och har han gålt in i något hus, så är det troligen i det S:dje huset härifrån. Hvad för eu brott har han begått? .. — Hvad för ett brott? — nå vid alla djeflar, det var en besynnerlig fråga — utropade en mexicanare. Det är ju Desperado, ansoraren för det förbannade röfvarebandet, som gör San Franciscos gator så osäkra och som hvarje nat slaglar några dussin hederliga menniskor. i — Ack, min Gud! — utropade Elson vid tanken pa, all den qvinna, som han så innerligt tillbad, skulle vara älskarinna åt en sadan bandit. — Hören, mine herrar, — tog den, som syntes vara sruppens anförare, till ordet. Desperado måste ovilkorligen vara i ett al dessa :ne hasen. atom oss derföre först genomsöka det oss anvisade, och emellertid utställa vakter framför de öfriga, tills vi ocksa hafva hunnit undersöka dem. — Förslaget antogs och vakter utsattes. — Sedan detta var gjordt, inträdde Erancis i Marthas hus. Tepelseraron, som handelsevis fått vakten der och som äfven forsält möbler till Elson för mamsell Dietrichs rakning, trodde naturligtvis att den unge mannen skulle gå upp till sin älskarinna, och tänkte derföre alls intet på att hålla honom tillbaka. Elsou steg in och klappade sagta på dörren. — Ingen svarade. Det är jag, Francis Elson, sade han derpå, under det han lade lapparne intill. nyckelhålet. Jag vet, att ni är här tillsammans med Desperado. — Man ämnar genomsöka huset, och jag kommer derföre för att rädda honom. Öppna genast, det är intet ögonblick att förlora. Francis hörde ett sagta mummel inifrån. Utan tvifvel öfverlade de, hvad beslut som skulle fattas. Slutligen öppnades dörren. Vid skenet af en matt lysande lampa formärkte Elson en, af en stor mantel betäckt man, som stod bredvid Martha, och som kastade misstrogna blickar på honom. Utan att kasta en blick på Martha, hvars ansigte uttryckte skam och sortvislan, förklarade Francis för Desperado i få ord de mått och steg, som blifvit tagna, för att försäkra sig om hans person. — De skola dock icke få mig lefvande — mumlade banditen med vild stamma. — Hör, — fortfor Elson — tag på er min hatt och mantel, så kan ni utan fara passera gatan. Mannen, som är posterad der nere, skall hålla er för mig och ni kan således utan svarighet aflägsna er. — Hvem går i borgen derför, att detta icke: är en snara, som ni vill leda mig i — svarade banditen med dyster uppsyn. — Jag! — utropade Martha. Jag, Joseph! Herr Elson är redbarheten sjelf. — Nå, men hvad kan ni, som är en rik och lycklig man, hafva för en orsak att rädda lifvet åt en röfvare, såsom jag? — frågade Desperado, under det han ombyne kläder. — Jag vill icke, att man skall döda er här — svarade Elson med köld. — Tack emellertid för ert deltagande — sade banditen. Måhända återse vi hvarandra annu en gång... Adjö, Martha! Han tog derpå afsked af engelsmannen och aslägsnade sig icke utan en viss värdighet. (Forts.)