Helsingborgs-Posten – 27 februari 1860, sida 2

21.) slråvislan delpade unge amn, enna rsasom mig till hon, ll1-— man ÅllgOch den det åga rilllllon räckte Francis sin hand utan att se på honom och gick hastigt ut ur rummet. Smärtsamt öfverraskad af den unga slickans besynnerliga afslag på hans frieri, tillbragte Francis aterstoden af dagen med alt söka ullanka någon anlaglig grund derför. — Då aftonen kom, kunde han ej mer emolslå sill hjertas fordringar, utan begaf sig åstad till Martha... Då hor såg honom inträda, utsträckte hon bedjande sina händer emot honom. — Forlat mig, att jag har bedröfvat er! — sade hon; — men om ni visste, huru myckel jag har lidit! Jag hade lofvat mig sjelf, att icke mera ålerse er, men ack! jag känner, alt detta beslut osversliger mina krafter... Ett lofte begär jag blott nu al er, nemligen: att aldrig leda samtalet på det ämne, hvarom vi i morgse talade. — Martha?! — var det enda han kunde Saga. — Det måste så vara, Herr ElsOn!. .. jag svär er alt det ej kan blifva annorlunda. Vill ni ej gifva mig detta löfte, så måste jag fiy härifrån. .. Jag vet ännu icke, hvart jag skall taga vägen, men, — min dyre vän! ... 3 Jag känner tydligen hos mig, att jag ej kan utstå, all ännu en Tang genomga de marter, som i dag morgse plågade mig... Gif mig un det begärda löftet, i annat fall se vi hvarandra nu för sista gången .. — Nå, jaz Silver er då mitt ord derpä, sade han sorgset; men lofva ni mig nu åer sida. alt ätergifva mig mint löfte, så snart det hinder är brutet, som nu skiljer oss åt... ilon skakade melankoliskt på hufvudet. — Iag törs icke gifva er ens hopp derom — sade hon. Det hinder, som nu står oss i vågen, skalltyvärr alltid exvistera.. Arme — ———— 2— Francis, — tillade hon och räckte honom vänligt handen — hvarföre skulle vi nagonsin träffa hvarandra!... Derpa forde hon med yttring af den innerligaste tacksamhet den unge mannens hand till sinasläppar, och kysste den. Nå väl da, — sade han, något upplifvad genom denna ödmjuka smekning — ske Guds vilja!... Det skall åtminstone vara en lycka för mig, att få se och tala med er... Från denna dag atertogo de nu sina gamla vanor och sysselsattnigar, men minnet af deras sista samlal i Francis kammare, förorsakade dem dock alltid en viss blyghet, då de sutto bredvid hvarandra. Elson var hvarje ogonblick i begrepp att tala om sin kärlek, men om än hans mund troget höll det honom aftvungna tysthetslöftet så talade dock hans ogon så mycket friare karlekens språk. Francis mottog tid efter annan besok af IIosmer. Denne hade nu inlåtit sig i vidlystiga spekulationer i flera riktningar, och hade följaktligen ganska mycket alt sköta. Ofta frågade han efter mamsell Dietrich, men Elson sökte då alltid, så mycket som mojligt, undvika att tala med honom i detta ämne. Fem eller sex dagar efter sitt tillrrisknande blef Francis förvanad öfver att finna dör ren stängd till Marthas kammare, då han på vanlig tid kom för att besoka henne. Han alervände 2 timmar sednare, men äfven da slapp han ej in. Då han nu ganska orolig deröfver återkom till sitt hotell, ofverlemnade man honom en liten biljett från mamsell Dietrich. Hon omnämnde deri för honom, alt hon af giltig anledning var tvungen alt vara borta och först helt sent skulle ålerkomma hem. Fiancis visste ej, hvad han skulle taga sig till. Ian irrade oupphörligen omkring på quaien såsom en själ i skärselden, och uttömde sig i gissningar öfver hvar Martha kunde vara. Understundom gjorde sig en forsarlig misstanka gällande hos honom. Han sökte visserligen alltid nedtysta denna känsla, men detta hindrade dock ej, att han hela tiden grymt marterades deraf. Utan alt vilja och utan att marka det, forde hans steg honom alltid tillbaka på den gala, der Martha bodde. Då klockan nu slog 2 på natten, befann han sig åter i narheten af Marthas boning, med ögonen oallätligen ristade på hennes fönster, ehuru han till följe af mörkret ej kunde urskilja dem. Under det han nu stod der orörlig och försjunken i drommerier, närmade sig bakom honom 3 män, hvilka haftigt fattade honom i: armen, och inom ett ögonblick var han alldeles urståndsatt att kunna röra sig. — Hvad vtll ni mig? frågade han, under det hans angripare patände en lykta, hvars sken de rigtade mot sin fånges ansigle. — Vill ni ha min börs, så tag den gerna, bara ni låter mig sjelf komma härifrån. — Din bors!... utropade vredgad en af männerna. Håller du oss för en af dina gelikar? ... för en röfvare, såsom du sjelf? ... — Det är icke han, — sade straxt derpå en annan... Desperado är mindre och har bruna:e hår. De hafva icke den ringaste likhet med hvarandra. — Ulvem är ni? och hvad gör ni här? — frågade man Elson utan vidare complimang. — Först måste jag veta med hvem jag talar — svarade han stolt. — Vi äro medlemmar af säkerhetspolisen — Svarade en af de obekante — och för