Två eller tre hundra steg från sitt hötel blef han plotsligen angripen af en menniska, som gaf honom ett dolkstyng i bröstet. Till all lycka stötte vapnet emot ett refben och halkade undan. Som man i San Francisco aldrig går obeväpnad, så hade Francis genast besvarat banditens anfall med ett revolverskott och derpå lagat sig i väg för att sorfölja sin angripare. Denne vände sig då om ock afsköt sin pistol mot engelsmaunen, hvilken dock, tack vare morkret! .. gick fri. Ledd genom ljudet af den flyende banditens steg, hade Francis affyrat ännu ett skott, men ej kunnat se resultatet af detsamma, och som han insåg den ringa nyttan men stora faran vid alt i ett sådant mörker förfölja en röfvare, så hade han vändt tillbaka till sin boning. Ehuru nans sår ej var särdeles djupt ansåg han sig dock tvungen att stödja sig på sin uppassares arm, då han skulle gå upp på sitt rum, som var beläget i andra våningen. Man skichade genast efter en chirurg, men denne kom ej forr än morgonen derpa. Sedan han undersokt och sorbundit hans sår, förklarade han, att det visserligen oj var farligt, men att det dock kunde dröja temligen länge, innan det blefve fullkomligt läkt. Så snart chirurgen hade lemnat Francis, handlade denne, som var förbjuden all rörelse, tvärt emot denna befallning derigenom all han skref ett bref till Martha Dietrich, deruti han underrättade henne, att han till följe af ett litet äfventyr blifvit lätt sårad, och att han derföre ej på några dagar kunde få glädjen att besöka henne. Den uppassare, som sändes åstad med brefvet, var just densamme, som aftonen förat hade hjelpt Elson upp på sitt rum. Han hade blifvit helt förskräckt vid åsynen af sår ty dolkspetsen hade, då den gled öfver r. benet, sondersargat köttet på en ganska vi vidsträckt yta, och derigenom förorsakat — åtminstone till utseendet — hogst fe ligt sår. ? Då Martha nu af uppassaren underrälta sig om den sårades tillstånd, så kunde den ej underlåta, alt med betänkliga miner ry: på hufvudet och omtala, hvad han hade se Sasom det i sådana omständigheter va ligen plagar vara fallet, antog Martha 4 värsta och inbillade sig, att Francis läg döden. Hon tog sin hatt och sin shawl o följde med budet. Några minuter sednare i trädde hon i Elsons kammare. — Hvad? . . Ni här! .. utropade har en ton af glad öfverraskning. — Det sätter er alltså i förvåning, att mig tacksam ? — sade hon, under det h försökte le genom tårarne. — Ack nej, nej, det var visst icke m mening . . . men hvarifrån har ni fålt m att komma till en ung man? ... Varv om, all jag i djupet af milt hjerta är gl och lycklig derosver, men det är för er eg skull, som ni ej bordt komma, ty jag fru tar, alt .... — Ack, hvad gör det! — utropade h med en ton, som tydligen förrådde, att he nes moders mexicanska blod flöt i heur ådror. — Hvad gör det? ... Om förlust af milt goda namn och rykte är det en offer, hvarigenom jag kan bevisa er tac samhet, så vill jag med gladt hjerta brin er detta offer. Francis fattade Marthas hand och trycl den, under det han endast uttalade des enkla ord : Tack, mamsell Martha, tack!..