blef vid dåligt humör hvarje gång afskedstimman var inne. Knappt hade han lemnat henne, förrän hon gjorde sig sjelf förebråelser deröfver, att hon så länge kunnat tillåta hans besok, och saltade alltid en föresats, att nästa gång på ett vänligt sätt erinra Elson om det opassande deri; men så snart han kom åter, var soresatsen förgälen eller fann hon åtminstone 20 förevändningar att tills vidare uppskjuta med dess verkstallande. Genom dessa nppskof och genom hans allt tätare och långvarigare visiter kom slutligen en tid, då hon ej längre vågade tänka på att under en enda dag ej få råka sin vän, af fruktan alt hon ej skulle ega kraft att vara allena utan hans sällskap och goda råd. För alt vara rältvisa, måste vi dock erkänna, att de ungas samtal och umgänge var sådant, alt till och med den strängaste moder deri ej kunnat finna det ringaste att tadla. Francis gaf Martha nyttiga råd och föreskrifter och hade aldrig talat ett ord till henne om kärlek eller galanteri. Han blott såg kärleksfullt på henne, och under det hon arbetade sysselsatte hennes blickar sig nästan för mycket med Francis blonda hår och blå ögon. En dag, då Francis inträdde till Martha, uttryckte hans mine på en gång mera lycka och förlägenhet än vanligt. — Hvad är åt er? — frågade den unga flickan, som genast kunde läsa Francis tankar ur hans ögon. Efter ett långt dröjsmål tillstod han för henne, alt han hade köpt ett piano för hennes räkning och visste ej ratt huru han skulle erbjuda henne detsamma. Ehuru djupt rörd, mindre afgåfvans värde AA — — — — —— än af Francis förlägenhet, afhöjde hon dock hans tillbud. Francis fattade då mod och ville påtruga henne, att mottaga skänken. — IIor, sade han, jag är härvidlag mera egoistik än ni tror. Ni vet ej, huru mycket jag älskar musik. Det skulle vara mig en stor lycka, att då och då få höra er spela ett stycke. Så snart jag får mina splenanfall, hvilka ni så gerna brukar förebrå mig, är det intet, som kurerar mig bättre än musik, och det har ni ju redan nägra gänger varit i tillfälle att se. — Nå vall... må så vara då!.. jag mottager pianot. sade hon — men blott till läns, och skall manadtligen göra afbetalning på detsamma. i — Nej men då kan ni ju iate lägga några pengar afsides. — Nå, hvad gör det? jag har ju alltid värdet för pianot, och i varsta fall kan ni ju då köpa det tilibaka for inköpspriset. — Ja det kunde väl gå an... men tänk om jag redan då vore rest härifrån! — Ack ja! det är sannt — sade hon. Hon blef ytterligt blek, och hennes darrande hand stack ofta miste med nålen. — Tänker ni redan på att afresa? — 108 hon efter en pans till ordet. — Nej... visst icke... — Men ni måste väl förr eller sednare återvända till England? — Ilvarföre det? Jag är fade och moderlos såsom ni, och är ej skyldig någon menniska räkenskap för mina handlingar. Jag är lycklig här, och så länge har jag ju intel skäl all lemna San Francisco? Martha, som hade lyftat sina ögon, för att läsa i Franciansigte, sänkte genast silt hufvud, men dock ej nog hastigt för alt dölja den rodnad och glädjestråle, som blixtrade i hennes ögonpar. — Nå låt gå då — sade hon, lycklig öfver alt kunna förskaffa sin unge beskyddare en glad stund. Skicka mig pianot... jag skall mottaga det.. Ållatio dollars har jag nu samlat, och deraf skall jag genast lemna er de syratio såsom första albetalningen. Sedan kan jag ju hvarie månad få betala 10 dollars tills pianot blir min egendom. — Ja, som ni vill då — svarade Elson förtjust. Redan samma afton hlef Marthas möblemang sordkadt med omnämnda piano. Hon älskade musik med värma, och kände derföre en innerlig glädje öfver att hon mottagit Francis anbud. Första dagen lemnade hon, trots sitt förnuft och sin kärlek för arbete, flera gånget sin sömnad, för att skynda till Pianot, men för att ej göra sitt arbete någon skada genom denna nöjsamma sysselsällning, gjorde hon sig till regel, att ej musicera förrän kl. 8 om aftonen. Derigenom bortstal hon knappt 2 timmar af sin vanliga arbetstid; men det oaktadt var det ej sällan som hon genom att stiga upp så mycket tidigare sökte reparera hvad hon under föregående aftonens musiktimma had: sorsummat. Detta tordes hon dock ej si lsti för Elson, som hade räknat derpå, att pianot skulle i någon mån draga henne ifrån det ofta alltför ansträngande arbetet. Hvarje dag spelade hon också å qualro mains med Francis, som var en verklig virtous på piano, och som beljenade sig af detta sammanspel för att gifva henne undervisning. (Forts.) — —