dra, och en hredskyggig hatt beläckte nåstan helt och hållet hans ansjgte. Ihanden holl han en lång amerikansk bössa, och ur hans gordel sramstucko 2:ne pistolkolfvar och handlaget af en dolk. Då han såg klson komma, sprang han upp och laddade skyndsamt sin bössa. — Trots dessa siendlliga sorberedelser fortfor Engelsmannen icke desto mindre att springa emot honom, ehuru han ej hade hos sig något annat vapen an en revolver. — Just i det ögonblick då banditen förde geväret till ögat, för alt sigta på Elson, som på sin höjd blolt var 1060 steg derifrån, uppreste den unga qvinnan sig på sina knän, och höjde bedjande den ena handen emot himmelen, under det hon med den andra härdt omfattade banditens knä. Denne dröjde då ett ögonblick. Derpå sänkte han sitt gevär och drog sig långsamt djupare in i skogsdungen. Elson ville skynda efter honom, men den unga gvinnan höll bonom genom sin jemmerrop tillbaka. — Ar ni sårad? — frägade han henne. — Nej, min Herre, — svarade hon på engelska. . — Och denne man? frågade han vidare, under det han knobajde bredvid lik t. — Han är f—banna mig död; man kan inte gerna vara mera död än han, — svarade Hosmer, som underliden anlandt. Kulan har helt och hållet genomborrat hans bröst? — O! det är förfärligt! mumlade Francis Elson, under det han aftorkade blodet, som var på hans händer. — Sådant här får ni snart vänja eder vid — tog Ilosmer åter till ordet. Den sortens skådespel äro här i Californien alitför vanliga. Gevär, värjor och revolver äro de enda advokater, hvaraf man i detta fördomda land vid minsta anledning betjenar sig. Det kostade mig härom aftonen 3 revolverskott, for all i lugn kunna få äta en hare, som jag om morgonen hade skjutit. Under det Hosmer, som ännu stönade efter den häftiga motionen, så pladdrade, tilltalade Elson helt medlidsamt den unga flickan, som nu satt på en kullfallen trädstam, och med båda händerna betackle sitt i tårar slodande ansigte. Snyftningar och nervösa skakningar qvåfde hennes stämma, och hon salt en hel qvaris timma, utan alt kunna svara på Elsons frågor. Slutligen berattade hon honom, alt den man, hvaraf man nu blott såg ett lik, var en amerikanare vid namn John Wharton, med hvilken hon hade gält ut för att promenera och just i det ögonblick, då de närmade sig skogsdungen, hade en bakom tråden dold person skjutit på Wharton, och tyvärr träffat alltför väl. — furu kommer det sig, att bandilen icke också har plundrat er ledsagare? — frägade Hosmer under det han visade en temligen välfylld börs, som han dragit fram ur den mördades ficka. — Han fick icke tid derlill, — svarade den unga flickan efter något dröj: mål. — Har han slagit er? — Nej, min herre. — Hvad sade han er, då vi sågo honom ligga på knä bredvid er? — Del vet jag icke, ty jag var assvimmad — Aha, sade Hosmer, då har han visst begagnat sig af eder vanmakt, för alt bemäktiga sig eder börs och smycken. En skakning på hufyudet var hennes enda svar på denna fråga.