Helsingborgs-Posten – 3 februari 1860, sida 2

hästa rådet var för henne, att endast sucka och gå ut i köket, för att tillaga sadrens frukost. Under det hon stod framför eldstaden, och eldslägan upplyste det klara anletet, sysselsatte hor sig med något som hon redan öfver en vecka funderat på. Men då en sådan ung flicka så Svårmiskt stirrar i eldstaden, såsom den hulda Maria nu gjorde, så kan man våga tio emot ett, alt hon tänker på en frånvarande älskare. Så var också händelsen nu, ty tullnärens dotter hade med Hela sitt trofasta hjerta saslat sig vid en ung man, som i Potsdam tjenade vid kongl. gardet. Han hette Vilhelm Dorn och var den vackraste knekt man kan tänka sig, han var smal som en ung gran och derlill begåsvad med den bästa själ och det bästa hjerta i verlden. lliliniills hade Maria sorgfälligt dolt sin kärlek för fadren, ty han skulle aldrig hafva tillåtit henne att blifva en soldatshustru och ännu mindre en så underordnads. På den tiden hade man en fördom emot militären, och detta kanske med rätta, emedan de voro icke alltid, såsom nu, af landets egna söner, utan det var ofta en sammanrassad hop af alla nationer, af förlorade söner och ohjelpliga oduglingar af åtskilliga stånd. En sådan vild skara kunde endast betvingas genom den strängaste disciplin och jernhärdhet. Om de davarande kriasartiklarnes stränghet kan man nu knappast gora sig någon sörestallning. Tio gånger gatulopp bestämdes för en obetydlig förbryielse, och den som vågade det minsta resonera blef pryglad så alt han var nära nog halfdöd. På desertörer afskar man näsa och öron, eller låt man hänga dem; samma straff drabbade hvar och en som höll sig undan för tjenstgörning. En sådan bi digt ned soner fr gades gt tjenst. — helm De skapet a lande va händern. värfvare rande o soldat. öde, sas duka un rande ti och dä en högr bäde ak något h han fått derofsice så väl. Maria, i sill öde. emot fö genom vunnit I digt st visserliÄ Maria s han ald beskaffa en tillåt alll ann befordra hoppnin hennes sagt he hand a