Helsingborgs-Posten – 3 februari 1860, sida 2

sin ficka, många smörbitar och många kycklingar fördes hemligt till hans kok, för det han ej skulle se med mera än elt öga, som man säger, hvilket han stundom också ej gjorde. Ej underligt derföre om han ansåg sig för en af de vigtigaste personer i hela Preussen; ja i sitt öfvermod tyckte han sig vara lika betydelsefull som sjelfva konungen. En kall morgon stodo återigen de stackars bönderna vid den stängda porten och bådo alt få komma in; desto mera de pockade, desto förnöjdare utsträckte sig den äreförgälne mannen i sin säng. Förgåfves bönföll hans adertonäriga dotter, en ömsint Micka, alt han måtte stiga upp, emedan hon tyckte det var synd om folket. — J åt dem bultad, brummade fadren, de blifva väl trötta någongång. De dumma varelserna förtjena ej något båltre. — Men nu hafva de stått så länge derute, invände det vackra barnet. — vpu skall icke bekymra dig om hvad som icke angår dig. Marsch med dig ut i köket och ställ om min frukost!? — Kära far, om du ej vill stiga upp, så gif mig nyckeln, skall jag öppna.? vhet blifver icke af. Jag känner dig; du skulle kunna af pur godhjerlenhet släppa in de spetsbofvarne aliesammans. på hvad vilkor som helst. Det vore en vacker historia. — Min Gud! hvad en del menniskor skola lida mycket; en sten, om icke en menniska, skulle kunna gråta deråt.? — — Låt mig icke en gång till höra sådana dumheter, ropade den uppretade tullnären, annars skall du få med mig alt göra.? Pet röda, pussiga ansigtet blef härunder hvitt af vrede och en kraftig ed lät dottren förstå att han nu ej var alt leka med. Det