Helsingborgs-Posten – 3 februari 1860, sida 2

sådan barbarisk behandling skulle nödvändigt nedsatta ståndet, hvarfore också få personer frivilligt blefvo soldater; de flesta tvingades genom list eller våld att gå in i krigstjenst. — Så var äfven förhållandet med Vilhelm Dorn, son af en skollärare i grannskapet af Berlin; genom sin i ögonen sallande vackra kraftfulla vext hade han fallit i händerna på en af konungens utskickade värfvare, och blef, i trots af sitt protesterande och fadrens böner, tvingad att blifva soldat. Så småningom fann han sig i sitt öde, fastän han i början trodde att han skulle duka under. Genom sitt ordentliga uppförande tillvann han sig sina förmäns kärlek, och då dessa sednare märkte att han egde en högre bildning, behandlade de honom med både aktning och skonsamhet, hvilket var något högst ovanligt. Till och med hade han fått löfte om att han skulle blifva underofficer, om han fortfarande uppförde sig så väl. Härtill kom hans bekantskap med Maria, för alt fullkomligt försona honom med sill öde. Han hade en gång beskyddat henne emot förföljelsen af en drucken kamrat och genom sitt sediga och modiga uppförande vunnit hennes tillgifvenhet, hvilken ömsesidigt stegrades till den haftigaste kärlek. Visserligen var denna böjelse hopplös, enär Maria så väl kände sin fader, och visste att han aldrig skulle lemna sitt bifall till en så beskaffad förbindelse. Men hon räknade på en tilläfventyrs lycklig händelse och framför allt annat, att hennes alskare skulle blifva befordrad till underofficer. Denna sista sörhoppning hade också gatt i fullbordan, och hennes Vilhelm hade, för få dagar sedan, sagt henne att han ville öppet begära hennes hand af fadren, Denna omständighet var