— Den nämns relais och skötes som så här Att ej signala må gå förbi vårt öra. Men sjelfva prickarne — hur komma de På remsan här så tydliga och klara 1 — Igenom stiften, vi härunder se — Böj hufvudet en smula nedåt bara! Och så för flickorna han allt beskref Och gick med hvarje sak till grund och botten Men ändå! — lika klok precis man blef — Väårt eget fel! — erkände lilla Lotten. Nu till det sista en elektrisk stöt, En lindrig blott om damerna behaga ! Och artigt fram två vattenglas han sköt Samt djerfdes Lottens lilla hand att taga. Var god och doppa tvenne fingrar nu — Ack, jag bedyrar, det är alls ej farligt ! Men tvekande och med ett sakta hul ! Vär lilla Lotten stack dem ned helt varligt — Ett skri! — i Assistentens famn hon föll Och honvulsiviskt till sitt hjerta sluten — Men han sitt sköna byte djerft behöll . . Hon var ju så bedöfvad efter stöten. Och när hor ändtligt återkom till sans, Så ljufligt rodnande i häpenheten, Då möttes hennes ögas blixt af hans, Och — straxt begrep hon elektriciteten . . . Lea.