Paul och sin fader, — och dagligen upprepar hon emot Thorsten, hvilken hon icke mera känner: hans elake fader håller honom fast, kan jag tro, men han skall nog förstå all göra sig fri, och sen... Sen... Ja sen gå vi bestämdt till presten.? rhorsten har blifvit hårdt straffad. Straxt efter sedan jag hade: öfverlemnat Margaretha åt Thorsten, begaf jag mig tillsammans med den sremmande herrn bort. Vi gingo vidare och mötte snart derpå Bjerregärd, som kom för att taga reda på Paul. Jag omtalade, hvad som hade tilldragit sig, och han vände genast om. Han ville nu ej mera återse Thorsten. För att slippa vara vitlne till den smärta, som genom denna ununderrättelse skulle väckas hos Bjerregårds familj, togo vi en annan Väg, och aflagsnade ass så fort som mojligt från den trakt, som nyss förut varit skådeplatsen för så dystra scener. Och så slutade Olof sin berättelse. XIII. vi bröto nu upp och följde den vag, som går nedansor klippan. Det var samma väg som Ellea och Paul en gång hade vandrat. Snart uppnådde vi Bjerregårds boning, och blefvo hiertligt mottagna. . En liflig smärta skakade mina lemmar, då jag varseblef den stackars, likbleka Ellen, Äfven hon var en skön, alsklig flicka med vänliga blåa ögon och blondt hår, såsom här i norden ofta är fallet. a Bjerregård var en vänlig och för silt stånd ovanligt bildad man. Han talade angenämt och gjorde allt för att underhålla sina gäster. Dock ville ingen glädje finna inträde i vår krets. Olofs berättelse hade djupt nedstämt mig, och anblicken af Ellen var ingalunda egnad att skingra mitt svårmod. Äfven från Olof var glådtigheten flyktad, Följande morgon fortsatte jag min vandrig. Med förtjusning betraktade jag den storartade skönhet och den vilda karakter, hvarpå detta berg är så rikt. — Olof bortkastade nu sin sorgbundenhet och blet åter munter och språksam, och jag aktade mig väl från alt göra några anspelningar på de sorgliga tilldragelser, som nyss sysselsatt oss, för all ej störa den glada stämning, som nu begynte göra sig gällande. Efter 3 dagar voro vi åter långt på hemvägen — och jag ville ännu en gång älerse Margaretha. Äfven denna gång var det afton, då vi inträdde till den gamle Thorsten. — Är fader Thorsten hemma? — frågade Olof en -tjenstepiga. — Ja, men! — svarade denna. — Ilan är hos Margaretha, som är sjuk. Vi inträdde i huset. Efter någon stund kom Thorsten till oss. — Hans ansigte var allvarligt och dystert, och tårar runno nedför hans fårade kinder. — Margaretha är ju sjuk? — fader Thorsten! frågade Olof. Huru står det till med henne? ... — Hon har varit sjuk, återtog Thorsten allvarligt, --men nu är hon frisk. — Huru? — afbrot honom Olof. Ar Margaretha åter vorden frisk?.... — Hon har nu kämpat ut — sade Thorsten. Hon är nu förenad med Paul. Dock, — lan vände sig nu till mig, — fremling! var åter välkommen under mitt tak!... träd fram bättre, vån, och fast här är ett sorgebus, skall ej min gäst lida deraf... Då vi nu åler inträdt i samma kammare, der vi första aftonen hade suttit, och slagit oss ned kring ett litet bord, had jag Thorsten omtala för mig Margarethas sjukdom och hennes sista stunder. — Sedan den der aftonen, då ni först var här, har hon ej lemnat sin kammare — började Thorsten. Kroppslig smarta lade henne ned på sjuksängen. Jag ville ej på morgonen, innan ni gick härifrån, låta eder veta det, och jag tvang mig derföre, all synas glad. Margaretha hade fått seberansall. Vi använde alla medel, hvilka stodo oss till buds här i huset, — men allt förgäfves. Småningom asfstog dock seberns häftighel. Margaretha var nu lugnare, men blef med hvarje dag svagare. I dag vid middagstiden — ungefar vid samma timma, som Paul och Jöran drunknade — fick hon sitt förstånd äter. — Thorsten! — sade hon — han är ju död?.... Jag kunde för tårar icke svara ett ord. — Gråt icke, fortfor hon, jag förstår nu huru det tillgick.. jag såg dem båda störta ned i boljorna. O! Paul var mig ändåicke otrogen; ... han hade hållit sin ed, men Gud ville ej vår förening, och derfore tog han honom ifrån mig. En liten stund låg hon sedan stilla, derpå sade hon åter: Fader Thorsten! jag gar snart bort dit, der jag kan finna Paul. — Jag får vål helsa honom från er?... helsa Ni Olof från mig! ...? — Ack! hon tänkte ändå mig i sina sista stunder — suckade Olof. — Ja, — atertog Thorsten. — Derpå blef hon åter lugn och jag hoppades på hennes förbältring. Hon insomnade och sof flera timmar. Jag lemnade ej hennes bädd. Plötsligen uppvaknade hon, salle sig upp i sängen, utsträckte sina armar mot himmelen och ropade: ?Paul!... Joran!... nu, ... nu kommer jag? — så sjönk hon död ned på kudden. Thorsten teg länge och syntes bedja. -— Äfven Olof och jag sammanknäppte våra händer. Lange qvarsutto vi i denna ställning. — Vill du se henne, Olof? — frågade Thorsten. Olof steg upp. Jag följde hans exempel. och vi åtföljde nu båda Thorsten, som gick före oss. I en liten, nätt kammare låg nu Margarethas kropp.... Själen var hemgången till sitt rätta hem. IJon var skön ännu i döden. Olof böjde sig ned öfver henne, berorde med sina läppar hernes kalla panna, och sade, under det han med tårar i ogonen vände sig till mig: detta är nu enda återstoden af den en gång så herrligt blomstrande — Rosen vid sjön. XIV. Ett år eller något mera var nu slykladt sedan denna min omtalade bergsresa. — Jag var åter i Hambvrg och erhöll uppdrag att mottaga varor från ett svenskt fartyg, som skulle lossa. Jag kom ombord. Godset blef lossadt och jag mottog delsamma. Malroserna sjöngo och stojade;.... endast en af dem gick tyst och stilla vid sitt arbete. Detla väckte min uppmärksamhet... hans ansigte föreföll mig bekant... jag trädde närmare och igenkande min — Olof, miu fordna reskamrat. — Olof, utropade jag, huru star det till, pråktige yngling?... och huru må de derhemma? ... Olof såg mig an — och igenkände mig. Ett smärtsamt leende osverslög hans drag. — Ack, herre, återtog ban, derhemma 2