wet. Då lires befallde mig att kasia lilet öfwerbord, kände jag efter och fann att hufs wudet i midten war rysligt frossadt. Turile war mellan 50 oc 60 år. K.. 11 jamma dag såg jag Hires rysligt misshandla Johuson, fom han slagit omkull. Blod fom ur Johnsons mun. Efteråt sade han till mig: Jack, jag fännet, att jag dör. Styrmannen har förderfs wat mig. Klockan 6 samma dag dog Johnson och kastades följande dag öfwerbord. Han war 18 år gammal. Sju dagar innan wi anlände till Cowes dog också mannen Frank. Twå eller tre dagar före hans död såg jag, att förste styrmannen Lane slog honom. Mellan kl. 7 och 8 följande aften säg jag Franf stå wid roderhjulet, och Lane, som stod bredwid, jade: om du faller en fjerdedels streck urfurs fen, mördar jag dig. Straxt derefter slog Lane honom i hufwudet med en spliisbolt, få att han dignade ned på hjulet, hwarefter Lane fortfor att flå Honom med bolten. Sedan fallade han Rock till hjulet och befallde Frank, fom blödde starkt, an pumpa. Och fen wid pumpen slog honom Lane under en timmes tid hwar tredje eller fjerde minut. Twå gånger ropade Frank: mördare! flera gånger utbrast han: 7v Gud! och en gång ropade han på kapienen. (Denne synes hafwa warit sjuk under resan.) Frank dog följande natt. Hår afbröts witinets berättelse genom an: komsten af den amerikanska regeringens agent, som gjorde slut på förhöret. De begge nidingarne Lane och Hires logo, når de hörde, at den engelska domstolen förklarade fig nödsakad att för fin del afsluta ransakningen. En massa åhörare woro närwurande, och fasan stod målad på deras ansigten under wittnets berättelse. Alltsom oftast hördes från åhös tarne ropet: häng skurkarne! Skyddade af en starf poliswaft, fom hindrade den upprörda folks hopen att tillämpa lspublagen, kommo emellers id Lane och Hires lycligen ombord å fitt facIng, för att sannolikt gå frin från allt widare ätal. OM de båda wittnena äro, fom nämndt, öfwerlemnade i nidingarnes wåld. Den ens gelska domstolen kunde, bunden af lagens bofaf, ide handla annorledes. Men en högre tag än den skrifna, den inrejlagen, hwilfen tefwer i menniskohjertan, fom ej blifwit förbårs dad, är bruten, och sannolikt har ingen djupare in de engelska domrarne sjeljwe kant smärtan af denna nödwändighet. Huru länge skall det amerifanska namnet befläckas af dylika händelser, som tywärr icke iro enstafa företeelser, utan så ofta Aterfoms nande, att de tyda på ett ondt, fom hotar ans jripa sjelfwa nationallynnet hos detta folf, åtts ingarne af de ädle, fromme och sedliga män, om först öfwerflyttade anglosachsiska namnet ill nya werlden? Roten till detta onda år onvifs velaktigt flafmweri-inftitutionen, fom förwidar ynnet och upläånar menniskowärdet. Der wore n lyda, om den spänning, fom nu råder mellan en widstracktare, maftigare och sedligare Nors en af unionen och dess södra slafweristater, unde medföra en radikal bryming, ty denna ulle utan twifwel i sin ordning medföra Söderns nderkufwande med wapenmakt och slafweriets ita ffande. —— ———